”Walking class” – de hårdast drabbade av pandemin i Indien

Den 25 mars 2020 klockan åtta på kvällen meddelades att samhället skulle stängas ned för att minska spridningen av coronaviruset i Indien. Åtgärderna trädde i kraft fyra timmar senare.

Union to Union har talat med Rajendra Giri, som länge varit aktiv inom den indiska fackföreningsrörelsen och dessutom är samordnare för det Internationella Transportarbetarförbundets projekt Union building in Indian Hubs, som är ett samarbete mellan Internationella Transportarbetarförbundet och det svenska fackförbundet Seko med stöd av Union to Union.

En stor majoritet del av jobben i Indien finns inom den informella sektorn. Det beräknas också finnas ungefär 80 miljoner arbetskraftmigranter i landet. Arbetstagare i den informella ekonomin saknar de inkomstförsäkringar eller trygghetssystem som många arbetstagare i den formella ekonomin omfattas av. De är också mer sårbara, bland annat på grund av bristande skyddsutrustning och sjukvårdsförsäkring.

Arbetskraftsmigranterna drabbas hårdast

Miljontals arbetstagare i den informella ekonomin har sedan den 25 mars sett sina liv kollapsa. Utan inkomstförsäkringar eller annan social trygghet är det många som inte längre har råd med mat – och det är arbetskraftsmigranterna som drabbas värst.

- De lever idag under förhållanden som de flesta inte ens kan föreställa sig. De är arbetare men man har börjat kalla dem walking class, berättar Rajendra Giri.

Begreppet syftar till det faktum att arbetstagare i södra Indien, sedan landet stängts ner, tvingats bege sig norrut till sina hembyar för att hitta någon form av arbete inom jordbruket. Eftersom kollektivtrafiken upphört cyklar många de tusentals kilometrarna hem. Men många tvingas också vandra; ungefär 165 personer uppges ha dött i olika olyckor under dessa förflyttningar till fots.

Facken delar ut mat

Situationen har tvingat fackföreningar att ställa om sin verksamhet till mer humanitära hjälpinsatser. Till exempel driver flera förbund soppkök och delar ut matpaket med basvaror, såsom ris och mjöl, och som räcker till en familj i ett par veckor. Små fackföreningar har begränsade resurser, men de större förbunden har bidragit ekonomiskt till hjälpinsatserna.

- Vi ser en inte tidigare skådad solidaritet mellan fackföreningarna. Men 80 miljoner migrantarbetare är fler än många länders totala befolkningsmängd, säger Rajendra Giri.

Utöver de humanitära insatserna arrangerar fackförbunden transporter för arbetstagare som inte kan ta sig till jobbet på grund av inställd kollektivtrafik. Facken förser också anställda med skyddsutrustning, sjukvårdsförsäkringar och annat som krävs för att kunna arbeta under mer säkra och trygga förhållanden.

Rajendra är mycket tydlig på en punkt:

- Det är nu det gäller, säger han. Arbetstagarna har aldrig behövt facken så mycket som nu. Om fackföreningar inte står upp för arbetstagarna i dessa svåra tider kommer de inte lita på facken i framtiden.

Dialog och återuppbyggnad post-covid

Facken kan inte ensamma lösa situationen. Rajendra efterlyser dialog och konsultationer mellan arbetsmarknadens parter och menar att landet redan har en bra arbetslagstiftning – men lagen måste efterlevas och den migrerande arbetskraften registreras.

Att organisera arbetstagare och stärka fackförbund är en ständig prioritet för fackföreningsrörelsen i Indien. Men efter pandemin kommer det att krävas återuppbyggnad av många fack. Inte minst de förbund i den informella ekonomin, som förlorat medlemsavgifter och medlemmar i takt med att människor blivit av med jobben.

- Hälsa och säkerhet på arbetsplatsen kommer få ännu större prioritet hos förbunden än tidigare, menar Rajendra Giri.