Utebliven dialog drabbar redan utsatta i pandemikrisens Colombia

–    Covid-19-krisen har avslöjat arbetstagarnas otrygga villkor och bristen på erkännande av fackliga organisationer som aktörer i diskussionen kring arbetsmarknadspolitiken i regionen, säger Diana Botero, regional handläggare för Union to Union i Bogotá, Colombia.

I Colombia uppskattas det att cirka fyra miljoner människor förlorat sina jobb under de senaste månaderna. Flera nedstängningar av samhället har fått konsekvensen att många små och medelstora företag från olika sektorer har tvingats gå i konkurs, vilket lett till en ökning av arbetslösheten.

I regionen Latinamerika och Karibien har arbetslösheten nu nått ett historiskt rekord på 41 miljoner människor som står utan jobb, jämfört med 26 miljoner före pandemin. Enligt FN:s arbetslivsorgan ILO är Chile, Brasilien, Mexiko och Colombia de länder i regionen där pandemin fått störst ekonomiska konsekvenser. Arbetslösheten bland kvinnor och unga är särskilt alarmerande.

– Situationen i Colombia beror delvis på att regeringen utfärdade direktiv som gav arbetsgivarna full befogenhet att vidta de åtgärder de ansåg vara effektivast, säger Diana Botero.

– Arbetsmarknadsdepartementet utfärdade resolutioner som gick ut på att ge arbetsgivarna och arbetstagarna gemensamt ansvar för att komma överens om hur krisen ska bemötas. Men arbetsgivarna vägrade göra detta och ville att arbetstagarna skulle bära hela bördan och lämna ifrån sig de få ekonomiska garantier de hade. Det slutade med att många arbetsgivare tvingade arbetstagarna att ta ut obetald förskottssemester. Många fick också sina anställningsavtal upphävda, säger Diana Botero.

Ökad ojämlikhet och ojämställdhet i pandemins spår

Liksom i Sverige och övriga världen slår pandemins ekonomiska konsekvenser olika hårt mot olika grupper i det colombianska samhället. Exempelvis får unga det än svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. En annan av de värst drabbade grupperna är kvinnor.

– Utöver att arbetstillfällen har försvunnit så har många kvinnor känt sig tvungna att lämna arbetsmarknaden för att ta hand om hushåll och omsorg nu när deras barn har hemmastudier, förklarar Diana Botero. Hon berättar också att man sett en drastisk ökning av psykisk ohälsa, självmord och av mäns våld mot kvinnor. 

– Sedan måste vi ha i åtanke att mer än 60 procent av Colombias arbetskraft jobbar inom den informella ekonomin, de flesta utan socialt skyddsnät. Denna grupp kan inte arbeta hemifrån och har drabbats väldigt hårt av samhällets nedstängningar som även lett till en minskad efterfrågan av deras tjänster, fortsätter Diana Botero.

Facken i behov av stärkt legitimitet

På frågan om vad facken i landet och regionen behöver fokusera på framöver, svarar Diana Botero: 

– Fackföreningsrörelsen behöver fortsätta att stärka sig själv och sin legitimitet gentemot arbetsgivarna så att de blir bättre på att respektera kollektivavtalen och på att upprätthålla den sociala dialogen med facken. Arbetsgivarna behöver också se till att planera för hanteringen av pandemin framåt, låta det bli en del av de kollektiva förhandlingarna så att inte arbetstagarna drabbas ännu hårdare framöver.

Från kris till omställning

Union to Union ser möjligheten att kunna bidra till att stärka förutsättningarna för en fungerande social dialog mellan arbetsmarknadens parter, men också till en ekonomisk utveckling som tar hänsyn till ett hållbart utnyttjande av naturresurser i Colombia.

–  Jag tror att det är viktigt att de klimatansträngningar som regeringar i regionen hittills gjort för att nå en hållbar utveckling behöver fortsätta och att covid-19-pandemin har visat oss att en omställning både behövs och är möjlig. Nu har fackföreningar och företag inom bland annat gruv- och energisektorn ett bra tillfälle att arbeta tillsammans för en rättvis klimatomställning av arbetsmarknaden och bidra till att nya gröna jobb med trygga arbetsvillkor skapas, säger Diana Botero.