Oksana klarade flykten från Ukraina

Oksana Huz sitter lugn och stilla, allvarlig och samlad, på fackförbundets ST:s kontor mitt i Stockholm. Här har hon varit tidigare, på besök genom det fackliga projektsamarbetet med ST och Union to Union.

Hennes 14 månader gamla dotter har precis somnat och Oksana minns hur allting började i Kiev, klockan fem på fredagsmorgonen den 25 februari.

– Jag vaknade av smällar och bomblarm. Först när jag tittade i mobilen förstod jag – det är krig! Allt liksom bara föll ihop, jag kan inte förklara hur jag kände mig. Men jag insåg att livet aldrig mer blir som förr.

Dokument och barnmat

Hon packade två ryggsäckar, en med viktiga papper, en med barnmat och kläder till sin 14 månaders dotter Angela Karin. Sen tog hon skydd, tillsammans med kompisen och fackliga kollegan Ivanna Khrapko. Först i ett garage, sedan i tunnelbanan.

– I början var alla var glada där nere i metron, vi tänkte att Putin bara ville skrämma oss. Människor spelade musik, pratade och satt tillsammans med sina hundar och katter. Vi tänkte väl allihop att ”snart blir det vardag igen”. Men vi hade fel.

20 timmars bilflykt

Kriget eskalerade och efter många, långa timmars väntan lyckades Oksana Huz tack vare bekanta ta sig med bil till staden Tjernivtsi i västra Ukraina, en resa som vanligtvis tar åtta timmar.

– Nu körde vi i 20 timmar, det var mängder av bilar över allt och över oss flög de ryska planen. Jag tänkte att om de börjar bomba, då dör alla.

Löftet om framtiden

Under flykten gick också tankarna till hennes och dotterns framtid och det var då hon gav sig själv ett löfte:

– Jag satt där i bilen och tänkte att ”om jag och mitt barn lyckas fly och överleva, då ska jag ägna mitt liv åt att kämpa för mänskliga rättigheter och demokrati”, säger Oksana Huz.

Dottern Angela Karin (som för övrigt är uppkallad dels efter Tysklands före detta förbundskansler Angela Merkel, dels efter Karin Brunzell, fackförbundet ST:s internationella sekreterare) klarade resan rätt bra.

”Allt är förändrat”

Men stunderna då dottern grät och var som mest hungrig tog mycket hårt på Oksana, som tänkte på alla andra flyktingar i världen, på barnen som inte får mat, på alla rädda, utsatta människor.

– För mig har flykten från mitt hemland förändrat allt. Tidigare har det fackliga arbetet och samarbetet med Sverige också betytt en stor förändring. Men det jag är med om nu, det går djupare, säger Oksana och fortsätter:

– Jag har verkligen förstått betydelsen av facklig solidaritet, inte minst tack vare Karin Brunzell, som höll kontakten med mig under hela vägen till Sverige.

Via Rumänien, och tack vare kreativa och påhittiga fackliga kontakter, lyckades Oksana Huz ta sig förbi den ungerska gränspolisen, fram till flygplatsen i Budapest och planet till Stockholm.

Samarbete och hjälpinsatser

Kvar i Ukraina är Oksanas väninna och kollega Ivanna Khrapko, ledare för ungdomsnätverket inom det statliga facket SEUU. Ivanna valde att stanna för att på plats organisera hjälp och stöd med mat, mediciner och boenden.

–  Ivanna är en fantastisk person, mycket engagerad och kämpar för Ukraina, säger Oksana. Just nu är hon förstås mycket bekymrad, men hon säger också att hon inte har råd att vara rädd – då kan hon inte hjälpa andra.

”Tanksen kör förbi fönstren”

Kvar i Ukraina är också Oksanas exman, som vill strida med den ukrainska armén, och Oksanas mamma, som bor i hamnstaden Kherson vid Svarta havet, som rapporterats ha tagits av ryska styrkor.

– Mamma lever och mår efter omständigheterna bra. Hon bor intill en polis- och brandstation, som ockuperats, så tanksen kör förbi precis utanför hennes fönster. Vi håller kontakten och hon är mycket glad för min och Angela Karins skull.

”Vi är inte ensamma!”

Enligt Oksana har hennes fackliga arbete i SEUU och samarbetet med fackförbundet ST och Sverige, förändrat hennes syn på vad som är möjligt att uppnå:

– Genom vårt samarbetsprojekt utbildar vi i fackliga rättigheter, kämpar för demokrati och bra arbetsvillkor, och det fackliga samarbetet med Sverige har förändrat oss mycket. Det handlar om hur vi tänker, hur vi jobbar och vikten av demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter, säger Oksana Huz och fortsätter:

–  Projektarbetet har också lärt oss att det finns fackförbund över hela världen som kämpar för samma saker som vi. Vi är inte ensamma!

Ett mycket högt pris

Efter att ha vilat ut några dagar är Oksana Huz fullt inriktad på att stanna i Sverige. Hon har ansökt om flyktingstatus och arbetstillstånd och hoppas kunna använda sina kunskaper och fackliga engagemang. Oksana berättar att hon känner sig mycket lyckligt lottad, till skillnad från många andra flyktingar, eftersom hon har ett nätverk, kontakter och talar engelska.

– Jag har alltid drömt om att arbeta internationellt och det ser ut som jag kan komma att göra det, säger Oksana Huz och ser mycket allvarlig ut:

– Men priset för det är mycket, mycket högt.

Text: Maja Aase