Fackliga i Belarus i exil – kampen fortsätter trots regimens järngrepp

Från minsk till bremen

På tredje våningen i en kontorsbyggnad i den gamla Hansastaden Bremen är det tidig morgon i slutet av mars. Kaffet kokar, en telefon ringer och kollegor pratar. På ytan en helt vanlig arbetsplats – men verksamheten som bedrivs är något helt unikt. Sedan 2022 fungerar nämligen de tre kontorsrummen som bas för några av de mest framstående fackliga aktivisterna i Belarus. Härifrån arbetar de för att påskynda frigivningen av sina fackliga vänner och kollegor, bedriver internationellt påverkansarbete och facklig utbildning. Verksamheten stöds av bland annat Union to Union.

– Det är fortfarande många som inte vet vad som pågår i Belarus. Vi måste sprida ordet, fler måste förstå att det inte finns några fria fack kvar. Inga oberoende organisationer över huvudtaget, säger Maryia Taradzetskaya, tidigare vice ordförande för ett fackförbund för offentliganställda i Belarus.

Förföljelse och exil

Det har nu gått fyra år sedan massarresteringarna av fackligt aktiva i Belarus. Maryia Taradzetskaya befann sig själv i Berlin för att läsa en master på universitetet när hennes kollegor i Minsk fängslades. Inte långt därefter förbjöds alla fackliga organisationer i landet. Att återvända var inte ett alternativ.

En efter en lyckades fler av hennes kollegor ta sig till Tyskland, där de bildade Salidarnast – en organisation som nu fortsätter det viktiga arbete som den belarusiska fackliga centralorganisationen, Belarusian Congress of Democratic Trade Unions (BKDP), en gång började.

Salidarnast arbetar för att få fackliga kollegor och andra politiska fångar i Belarus frigivna. Hemma i Belarus motarbetas de på alla plan, inte minst av de så kallade "gula fackföreningarna" – organisationer som står regimens intressen nära.

-När det gäller skyddet av arbetares rättigheter i Belarus är vi tillbaka på 1990-talsnivå. De traditionella fackföreningarna är bara en kuliss – de fungerar som regimens förlängda arm och sprider statlig propaganda. I praktiken representerar de arbetsgivarnas intressen, inte arbetstagarna, säger Maryia Taradzetskaya.
 

motståndet lever vidare

I exil har Salidarnast lyckats samla och mobilisera den belarusiska fackföreningsrörelsen och sett till att hålla kränkningarna i Belarus på den internationella ageandan. 2023 bidrog de till att ILO (Internationella arbetsorganisationen) tog det historiska beslutet att använda artikel 33 mot Belarus för omfattande kränkningar av fackliga rättigheter. Målet har hela tiden varit att få de politiska fångarna frigivna – många av dem har dömts till omänskligt långa fängelsestraff, på tolv år eller mer. 

Exilens dilemma

Att bedriva förändringsarbete i exil är inte en helt okomplicerad fråga för belarusiska aktivister. Många ser exilen som ett nödvändigt utrymme för att agera fritt och mobilisera internationellt stöd, medan andra menar att verklig förändring måste drivas inifrån landet – trots de stora riskerna.

Sviatlana Tsikhanouskaya, ledare för den belarusiska oppositionen och en av de mest framstående figurerna i demokratirörelsen, resonerar om dilemmat i dokumentären Exilpresidenten. Hon lyfter just den inre konflikten i att vara en ledare i exil, långt från folket hon representerar, samtidigt som hon vet att det är omöjligt att verka öppet inne i Belarus utan att riskera fängelse eller värre. Klart är att även exilarbete kommer med ett högt pris.

– All min egendom har konfiskerats och jag är åtalad enligt en lag som ofta används för att kriminalisera fredliga protester med hänvisning till störningar av allmän ordning. Men värst är det för min dotter som inte kan träffa sin pappa, säger Maryia Taradzetska.

Propaganda hot – och humor

I ett annat rum på kontoret i Bremen sitter ett par andra av Maryia Taradzetskakaya kollegor. De är fullt upptagna med att producera material för organisationens sociala medier. Förutom att  sprida information om vad som pågår i Belarus för omvärlden, försöker Salidarnast också motverka den utbredda propagandan inne i landet. Ett arbete som är svårt, särskilt som till och med en "lajk" kan vara förenad med fara.

– Du kan närsomhelst bli stoppad på gatan av säkerhetspolisen som begär att få se vad du har för appar och vad du kommenterat i sociala medier. Men vi vet att vi ändå kan nå en stor grupp, säger en man som av rädsla för reprissalier mot anhöriga kvar i Belarus inte vill medverka med namn.

Så visar han en av regimens propagandavideo som för tankarna till Nordkorea. Alla i rummet brister ut i skratt åt den fåniga texten, på svenska ungefär "vår farsa är toppen", som framförs av en militärorkester. Lukasjenka må styra landet med järnhand, men han har varken kontroll över humorn eller viljan att kämpa för förändring hos de fackliga aktivisterna på Salidarnast.

Så kan du stötta Salidarnast 

Text: Malin Fagerberg Wikström