Europa
Europeiska arbetare som organiserar fackföreningar eller bedriver legitim facklig verksamhet fortsatte att vara måltavlor för förtryck. Antifacklig diskriminering och förtryck förekom under år 2009 också i länder med en lång tradition av fackligt medverkan på arbetsmarknaden. Den ekonomiska krisen har slagit hårt mot många europeiska länder och tusentals löntagare friställdes när företagen drog ner sin verksamhet. På många håll utbröt massprotester som svar på regeringarnas oförmåga att hantera krisen och mot krisåtgärder som lade de tyngsta bördorna på löntagarnas axlar.
I Ryssland lämnades ett klagomål in till ILO om fortsatta attacker mot fackliga ledare och antifackliga trakasserier, regeringsinblandning i fackliga angelägenheter, vägran att registrera och erkänna fackliga organisationer och en allmän brist på utredningar av kränkningar av fackliga rättigheter. Belgiska fackföreningar lämnade in en anmälan till den europeiska kommittén för sociala rättigheter för kränkningar av strejkrätten. Staten kritiserades för att den lät arbetsgivarna motarbeta strejker med hjälp av domstolsingripanden i kollektiva konflikter.
I Turkiet gjordes inga framsteg för fullständigt skydd av fackliga rättigheter. I stället blev det en kraftig ökning av antalet domstolsfall som syftade till att begränsa fackliga rättigheter. Under året slog polisen dessutom till mot många demonstrationer och mer än en gång användes våld för att skingra folkmassorna. Enligt rapporter greps 61 arbetare för att de hade deltagit i fackliga aktiviteter och många fängslades.
Situationen i fråga om fackliga rättigheter i Vitryssland försämrades ytterligare. Visserligen gjordes insatser för att rätta till exempelvis avslag på ansökningar om facklig registrering och antifackliga avskedanden, men åtgärderna gav få resultat eftersom regeringen, med tyst medgivande från centralorganisationen Federation of Trade Unions of Belarus (FPB), inte gjorde något för att förverkliga ILO-kommissionens rekommendationer. För första gången beslutade emellertid en domstol att en facklig ledare som avskedats grund av facklig verksamhet skulle få tillbaka arbetet.
Över hela Europa använde arbetsgivarna olika taktiker för att hindra facklig verksamhet och slå tillbaka mot löntagarna. Avskedanden var än en gång relativt vanliga och förekom i flera olika länder, som Kroatien, Schweiz, Polen och Ukraina. I Ryssland avskedades totalt 60 fackligt aktiva under år 2009 på grund av deras fackliga arbete. Andra vanliga antifackliga åtgärder i regionen var förflyttningar, nedflyttningar och lönesänkningar samt trakasserier och manipulering av anställda.
I Albanien vidtog regeringen oväntat rättsliga åtgärder för att ta ifrån de fackliga organisationerna deras tillgångar och på sätt göra det omöjligt för dem att fungera normalt. Det fanns också en oroande tendens till att fackliga ledares familjemedlemmar i ökande utsträckning drabbades av avskedanden och liknande åtgärder. Uppenbara försök att undergräva de fackliga organisationerna gjordes i exempelvis Georgien och Ukraina, där totalt 106 rättsprocesser startades mot fackföreningar och deras ledare i syfte för att kuva dem. I Storbritannien avslöjades en stor operation för svartlistning i mars månad.
Även om strejkrätten är erkänd, är den rätten orimligt begränsad i många europeiska länder. Det sker i regel med hjälp av listor över vad som kallas ”oumbärliga offentliga tjänster”. Listorna är längre än ILO:s och används för att förbjuda strejker eller kraftigt begränsa möjligheterna att genomföra dem. Det kan också finnas alltför långtgående krav på det minimum av tjänst som ska garanteras under en strejk. I många länder är strejker bara tillåtna i samband med kollektiva konflikter. När en strejk förklaras olaglig kan deltagarna och organisationen som utlyst strejken ibland dömas till höga böter, som i Serbien.
Statstjänstemännens brist på fackliga rättigheter är oroande i många europeiska länder. I Estland, Grekland, Tyskland, Turkiet och Ukraina förbjuder lagarna statstjänstemän att delta i kollektiva åtgärder, eller begränsar deras möjligheter att göra det. Rätten till kollektiva förhandlingar finns över huvud taget inte i exempelvis Bulgarien och Tyskland, och lagarna kan lämna mycket litet utrymme för reella förhandlingar om anställningsvillkoren, som i Tjeckien, Lettland, Portugal och Turkiet.
Den praktiska tillämpningen av lagar som rör fackliga rättigheter är fortfarande otillräcklig i många länder. I exempelvis Georgien tillämpar domstolarna inte lagarna som förbjuder antifacklig diskriminering, medan rättprocesser i Kroatien tar alldeles för lång tid. Där är upprätthållandet av domstolarnas beslut ineffektivt och det förekommer knappast någon kontroll och uppföljning av kränkningar av löntagarnas rättigheter.
Över 700 arbetare från länderna på Balkan har utsatts för handel som slavarbetare i republiken Azerbajdzjan.
