Asien
Under året inträffade inte några större förbättringar i fråga om fackliga rättigheter i Asien. Sammanlagt tio löntagare, sex i Bangladesh, tre i Filippinerna och en i Indien, förlorade livet under år 2009 på grund av sitt fackliga arbete. Massprotester bröt ut på flera platser i regionen och omkring 300 arbetare skadades i sammanstötningar med polis, säkerhetsvakter och inhyrda ligister – i regel i samband med strejker. En del av skadorna ledde också till dödsfall.
Trots att en ILO-delegation på hög nivå resten till Filippinerna för att undersöka anklagelser om mord och kidnappningar av fackligt aktiva där, fortsatte dödandet, kidnappningarna och försvinnandena. Det har gjort landet till ett av de farligaste för fackligt aktiva i Asien. Tre fackliga ledare mördades – en av dem dog efter att ha förhörts av statens säkerhetsstyrkor och en annan sköts och sårades allvarligt. Tre andra fackföreningsmedlemmar rövades bort och en tidigare fackföreningsledare greps och anklagades för mord. I Bangladesh dödades sex textilarbetare under strejker om lönefrågor eller efterföljande demonstrationer. I Indien blev en löntagare dödad i samband med en strejk som hölls till stöd för 16 av hans arbetskamrater. De hade stängts av från arbetet efter att ha ansökt om registrering av fackföreningen.
Många löntagare överfölls, greps och trakasserades av polis i Sydkorea, sedan massavskedandet av 3 000 anställda orsakat en två månader lång sittstrejk. Många åtalades men fick sedan sparken och minst två fackliga ledare dömdes till långa fängelsestraff. Massmöten förekom också när kollektivavtal inom den offentliga sektorn sades upp.
Det våldsamma förtrycket av grundläggande rättigheter fortsatte med oförminskad kraft i Burma, där alla fackliga organisationer tvingas arbeta underjordiskt. Inga förbättringar inträffade av de förskräckliga förhållandena i Nordkorea, där det i realiteten inte finns några fackliga rättigheter alls.
Det är i allmänhet mycket svårt att organisera löntagare i Asien. Arbetsgivarna använder en lång rad metoder för att urholka fackliga organisationer. Bestraffning för olika former av fackligt arbete, inklusive avskedanden, trakasserier, hotelser och andra former av diskriminering är mycket vanlig i regionen. Löntagarna utsätts ofta för utpressning och påtryckningar för att de ska lämna facket. Falska anklagelser mot fackligt aktiva förekommer också regelbundet, exempelvis i Filippinerna.
När en fackförening bildats kan arbetsgivaren dessutom ofta vägra erkänna den som representativ för de anställda. Det händer bl.a. i Hong Kong och Pakistan. I Kina, Laos och Vietnam tillåts bara en enda facklig organisation, vilket effektivt hindrar föreningsfriheten. Gula fackföreningar, som bildats och styrs av arbetsgivaren, rapporterades från Kambodja, Indonesien och Pakistan.
Andra oroande omständigheter är att många länder inte tydligt skrivit in fackliga rättigheter i sina lagar och att arbetsmarknadslagarna inte upprätthålls ordentligt. Strejkrätten är också alltför kringskuren; löntagare som deltar i strejker som anses olagliga bestraffas ofta – till och med med långa fängelsestraff. I länder som Fiji, Pakistan och Filippinerna har myndigheterna orimligt stora befogenheter att avbryta strejker. Statsanställda i Japan, Indien och Sydkorea har begränsade fackliga rättigheter men får inte strejka.
Det är mycket vanligt med repressalier mot strejkande som ofta blir ofta gripna, exempelvis i Kina, Indien och Pakistan. Minst 2 000 arbetare i Asien avskedades under året bara för att de använt sig av sina fackliga rättigheter. I Bangladesh, Indien och Pakistan använder polis och säkerhetsvakter ofta våld när de kallas in för att kontrollera strejker och demonstrationer, vilket leder till allvarliga skador. I Kina, där det ökande antalet strejker fått lokala myndigheter att vara mindre fientligt inställda till fackföreningar, drabbas strejkande fortfarande av trakasserier och polisförtryck.
Facklig organisering i frizonerna (EPZ) är fortfarande mycket svår, särskilt i södra Asien. Där löntagarna får bilda fackföreningar möts de ofta av arbetsgivarnas motstånd, som i Fiji och Filippinerna.
Migrantarbetare förtrycks ofta av sina arbetsgivare och nekas i många fall grundläggande fackliga rättigheter. Migrantarbetare i hushållsarbete befinner sig i en särskilt utsatt situation. I Malaysia blev ett hembiträde från Malaysia så svårt misshandlad av sin arbetsgivare att hon avled av skadorna. Ett hembiträde från Indonesien lyckades fly efter att ha utsatts för tortyr vid upprepade tillfällen under tre års tid.
Barnarbete är vanligt i Bangladesh, Burma och Indonesien. I Burma är tvångsarbete lika vanligt idag som för tio år sedan. Det kom också rapporter om tvångsarbete från Kina och Pakistan.
I maj blev Maldiverna ILO:s 183 medlemsstat och under året ratificerade Östtimor också fyra av ILO:s grundläggande konventioner, bland dem konventionerna 87 och 98.
