Samra Beširikli, samordnare för det projekt som Union to Union stöttar, utanför kontoret i Sarajevo.
Facklig kamp i ett splittrat Bosnien
2026-10-26
Medan unga demonstranter fyller gatorna i grannlandet Serbien uteblir det breda folkliga upproret i Bosnien och Hercegovina. Trettio år efter Daytonavtalet brottas landet fortfarande med det politiska system som skapades för att få slut på kriget. Det får också landets fackföreningar erfara.
Valaffischerna sitter fortfarande kvar på pelarna längs Sarajevos breda boulevarder när vi besöker staden två veckor efter valet. På dem syns allvarliga ansikten och korta kampanjbudskap. Politikerna hoppas på väljarnas stöd i ett land vars statsskick brukar beskrivas som ett av världens mest komplexa.
På fasaderna runtom finns fortfarande skotthålen från nittiotalets blodiga krig. Fredsavtalet satte stopp för striderna men byggde också in en etnisk maktdelning mellan landets tre konstituerande folk: bosniaker, serber och kroater. Därtill är makten fördelad mellan flera politiska nivåer, vilket gör beslutsfattandet komplicerat.
De nationalistiska partierna behöll ett starkt grepp om politiken i valet. Det är knappast något att vara stolt över, menar Samra Beširikli, teamkoordinator på International Trade Union Confederation (ITUC) i Sarajevo och samordnare för det projekt som Union to Union stöttar tillsammans med LO, TCO och Saco.
– Valet var mest viktigt för dem som syntes på valaffischerna.
Hon beskriver en utbredd känsla av uppgivenhet, något som också återspeglas i det låga valdeltagandet på omkring 42 procent. Många tvivlar på att politikerna kan förändra deras vardag.
När politiken bromsar förändring
Vi träffar Samra och hennes kollega Džesana på ITUC:s kontor i Sarajevo. Lokalen är en sliten lägenhet i ett höghus från Tito-tiden. Ventilationen är obefintlig och spolmekanismen på toaletten lever sitt eget liv.
Att hitta något bättre är dock lättare sagt än gjort.
– Hyrorna har blivit väldigt höga, berättar Samra.
Snart pratar vi om frågor som känns igen från svenska fikaraster: bostadsbrist, barnomsorg, vårdens kvalitet och svårigheten att få ekonomin att gå ihop.
Men där slutar likheterna. I Bosnien och Hercegovina är vägen från problem till lösning ofta betydligt längre.
Svårt att stärka arbetstagarnas villkor
Hur svårt det kan vara att åstadkomma förändring märks i hanteringen av arbetsmarknadsfrågor.
Nyligen bjöd SSRS, den fackliga centralorganisationen i Republika Srpska, in till ett rundabordssamtal om en ny arbetsmiljöstrategi. Runt bordet samlades representanter för myndigheter, arbetsgivare och fackföreningar från den serbdominerade entiteten, en av landets två självstyrande delar.
Arbetsrätten och ansvaret för arbetsmarknadspolitiken är uppdelade mellan olika institutioner och politiska nivåer, med skilda regelverk beroende på var i landet man befinner sig. Det försvårar fackens möjligheter att samordna sig och påverka beslutsfattare. Korruption och politiska låsningar gör vägen till förändring ännu längre.
Facken som enande kraft
Samtidigt är många av de problem som facken försöker lösa gemensamma för arbetstagare i hela Bosnien och Hercegovina. Frågor som skyddsutrustning, skäliga löner och rätt till paus följer sällan de etniska eller politiska skiljelinjer som präglar samhället i övrigt.
– Fackföreningarna skulle kunna vara en kraft som för människor samman. Men det tar tid att bygga starka, representativa organisationer som kan göra skillnad för människor i deras vardag, säger Samra.
De kommande åren ska Union to Union, tillsammans med LO, TCO och Saco, fortsätta stödja det fackliga arbetet i Bosnien och Hercegovina genom ITUC kontor i Sarajevo. Målet är att stärka fackens möjligheter att organisera arbetstagare, föra deras talan och påverka besluten som formar deras arbetsliv. För när arbetstagare får större inflytande över sina villkor och bättre möjligheter till arbete kan det också bidra till att fler ser en framtid i landet.
Samra själv har bestämt sig.
– Jag tror inte att mitt liv blir bättre av att flytta utomlands. Jag kommer att stanna här.