"Det behövs stöd till facket i Brasilien"

Denna krönika är publicerad i nsd.se.

För andra gången på några månader landar jag i São Paulo, Brasiliens största stad. När minsta dottern ringer från Sverige för att säga god morgon försöker jag förklara hur vi ska ta oss fram i trafiken i en av världens största städer som med kranskommuner har dubbelt så många invånare som hela Sverige.

Vi ska besöka fackförbund vi samarbetar med i ett av de länder vi har flest samarbeten eftersom fackligt arbete är så svårt här. 

Brasilien rankas som ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva enligt Global Rights Index. Här är möjligheten att få gå med i ett fackförbund, förhandla lön eller arbetsmiljö långt ifrån självklar trots att det finns en laglig rätt till det. 

Att de arbetsrättsliga lagarna skiljer sig på regional nivå gör det inte enklare. När rättigheter tillgodoses eller fackförbund kan bildas – för lärare, busschaufförer eller butiksanställda – måste förbättringarna i sektorn sedan vinnas i stad för stad. Varje dag under vår resa utbyter vi erfarenheter med fackförbund som skickligt arbetar i denna svåra kontext.

Vårt sista besök för resan blir på ett bygge i São Paulo, där byggfacket håller ett möte för nya medlemmar. De berättar om avtalet de förhandlat fram med företaget som bygger de hundratals lyxlägenheterna. 

Många som jobbar på bygget har rest in från andra delstater i Brasilien, andra är migrantarbetare från Paraguay, Bolivia och Venezuela. Här får man anställning i några månader, sen är det dags att leta nästa jobb. I en ständig jakt på arbete flyttar de mellan städer och byggen för att få ihop livet.

En viktig fråga för facket blir att förhandla fram näringsrik frukost och lunch på arbetsplatsen, eftersom det ofta är de enda måltiderna de anställda äter. Det är reglerat i detalj. Frukosten ska innehåll både ost och kött som pålägg. Och minst en frukt. På fredagar serveras lunch med extra mycket kolhydrater, för att ge energi inför helgen. 

Mitt på ett bygge i São Paulo, där så många kämpar för att överleva på sätt som de flesta av oss inte ens kan föreställa oss, slås jag av vilket omfattande arbete de brasilianska facken utför men också har framför sig. Att det från svenskt håll måste finnas ett långsiktigt stöd för att de ska fortsätta driva det viktiga arbetet framåt. 

Vid det här mötet blir det ost och frukt som får symbolisera att de arbetare som organiserar sig kan förbättra sina arbets- och levnadsvillkor, i stort och smått.