Demonstration i Belarus för demokrati och frihet. Foto: ITUC och Svenssonstiftelsen
2021-08-16

Tystnaden breder ut sig i Belarus

För ett år sedan i Minsk, den 16 augusti 2020, genomfördes den då hittills största protesten mot presidentvalet i Belarus och Lukasjenkas förtryck. Nu på årsdagen blir det inga öppna manifestationer.

– Det är inte längre möjligt, säger Lana Willebrand, verksamhetsutvecklare på Union to Union och med rötter i Belarus.

Ingen kan ha missat hur diktaturen Belarus fortsätter att stärka sitt grepp om makten. Under året har tiotusentals människor gripits godtyckligt av polis, hundratals sitter i fängelse och berättelserna och vittnesmålen om tortyr och förföljelse blivit allt fler. Protesterna för demokrati och yttrandefrihet, fria medier och rättvisa val har varit många och omfattande, men nu är det mycket tystare.

– Situationen är fruktansvärd på grund våldet av från regimens sida, säger Lana Willebrand och fortsätter:

– Det jag ser i sociala medier är att enskilda individer protesterar genom att de förklarar att de ska sluta gå till jobbet, att de ska strejka mot makten på egen hand, säger Lana Willebrand. Men exakt vad det betyder och vilka konsekvenser det får för dem, det är inte helt lätt att förstå.

Belarus – värst i världen

De internationella sanktionerna och världssamfundets kraftiga avståndstagande mot Lukasjenkas styre har varit en dominerande nyhet under året. Världsfacket ITUC listar också Belarus som ett av världens värsta länder att arbeta i, enligt årets granskning Global Rights Index.

De globala fackförbunden och FN:s arbetslivsorgan ILO har uppmanat Belarus att frige alla häktade fackföreningsmedlemmar och hårt kritiserat landet för brotten mot de mänskliga rättigheterna och för att inte följa ILO:s konventioner.

Skärpt statlig kontroll

För att sätta hårt mot hårt gentemot landets arbetstagare har regimen sett till att majoriteten endast har korta, ettåriga anställningsavtal. Detta för att enklare och snabbare kunna avskeda dem som protesterar. Dessutom etablerar regimen nya, statliga fackklubbar på alla arbetsplatser.

– Ja, de ska till och med införas i privata företag, säger Lana Willebrand. Det är handlar om en statlig order, och klubbarna har en enda funktion, att ytterligare öka kontrollen av arbetstagarna.

Detta försvårar ytterligare före de fria, oberoende facken, som Union to Union har kontakt med.

– De som engagerar sig i de oberoende, demokratiska facken riskerar att fråntas både sitt arbete och sin frihet, konstaterar Lana Willebrand.

Internationellt stöd viktigt

Samtidigt är den fackliga, oberoende huvudorganisationen BKDP skyddad av medlemskapet i världsfacket ITUC.

– Tack vare den internationella solidariteten och stödet kan de fria facken ändå försvara arbetstagarnas rättigheter och göra deras röster hörda utåt, till omvärlden. Även om det självklart blir allt svårare och svårare.

Kampen fortsätter

Samtidigt som året av protester lett till att den fackliga rörelsen fått fler att gå med i de fria facken och att tjänstemän, läkare och lärare organiserar sig, rapporterar oberoende mediekanaler om att arbetsmiljön på landets arbetsplatser blir allt sämre och att olyckorna blir fler.

– Vad protesterna och fackens kamp handlar om är grundläggande krav och rättigheter, inget annat, säger Lana Willebrand. Det är ingen lyx som våra kollegor i Belarus efterfrågar.

TEXT: Maja Aase