Foto: Lina KarlssonCarmen Cruz är generalsekreterare för CONLACTRAHO, som organiserar hushållsanställda i Latinamerika och Karibien.
2015-04-08

Tiden efter ratificeringen - en utmaning

Costa Rica är ett av de länder som har ratificerat ILO-konvention 189, om hushållsanställdas rättigheter. Men glappet mellan teori och praktik är fortfarande stort - och nu jobbar organiserade hushållsanställda för att konventionen ska uppfyllas.

Det är tidig söndag och Costa Ricas huvudstad San José håller på att vakna. Vi befinner oss på föreningen Astradomes, som organiserar runt 2500 hushållsanställda.

Inne i lokalen står ett tiotal datorer uppradade i en sal. Här brukar Astradomes anordna datakurser på söndagar, den dag som de flesta inom yrkeskåren brukar ha ledigt.  

– Majoriteten av våra medlemmar är migranter. Att lära sig mejla och använda facebook gör att många kan hålla kontakten med familjen därhemma på ett billigt sätt, säger Carmen Cruz, som själv är migrant från Nicaragua.

Sedan 2012 är hon generalsekreterare för CONLACTRAHO, som organiserar hushållsanställda i Latinamerika och Karibien – och som Astradomes i sin tur är anslutna till.

När hon flyttade till Costa Rica för tjugo år sedan försörjde hon sig genom att sälja vitlök på marknader på helgerna - och arbeta som hushållsanställd i veckorna. Hon fick uppehållstillstånd relativt snabbt.

– Jag har haft tur med mina jobb och haft bra villkor, men det finns många andra som inte har haft samma erfarenheter som jag, och det är dem vi jobbar för, säger hon.

2013 antog Costa Rica ILO-konvention 189, som jämställer hushållsanställda med andra yrkesgrupper. Ett stort steg framåt – men glappet mellan teori och praktik finns fortfarande, menar Carmen Cruz.

– Konventionen uppfylls inte än. Regeringen måste se till att den förverkligas, säger hon.

På en whiteboardtavla i datasalen står minimilönen uppskriven med stora siffror: 169, 144 colones - runt 2700 kronor i månaden. En summa som långt ifrån alla hushållsanställda tjänar.

– Många exploateras, jobbar övertid, blir illa behandlade och har arbetsgivare som varken betalar försäkring eller minimilön.

Telefonen ljuder högt. Carmen Cruz ursäktar sig för att gå och svara.

– Här ringer det i ett. Vi får flera samtal om dagen, säger hon.

– Det är både hushållsanställda och arbetsgivare som ringer när de har frågor.

Mellan 150 000  och 180 000 personer jobbar som hushållsanställda i Costa Rica, enligt Carmen Cruz. Majoriteten är migranter från olika centralamerikanska länder, främst från Nicaragua.

62-åriga Luisa* är en av dem som lämnade sitt hemland för att söka arbete i grannlandet Costa Rica.

– Jag ville tjäna lite bättre, Nicaragua är fattigt och mina barn drömde om att studera på universitetet. Men jag visste att det skulle bli tufft eftersom vi inte hade några officiella papper.

Luisa fick arbete som hushållsanställd och har bott i landet sedan 2002.

– Arbetsgivare har utnyttjat att jag har arbetat illegalt. Jag har aldrig fått minimilön eller varit försäkrad. När jag krävt bättre villkor har de kommit med subtila hot om avsked.

Just nu har hon inget arbete.  

– Efter en viss ålder är det svårt att få jobb inom den här sektorn.

En viktig del av Astradomes arbete är att hålla kurser i arbetsrätt och migration, och det var också på grund det som Luisa kom till organisationen för första gången 2009.

Sedan dess har engagemanget bara växt, och nu ägnar hon mycket av sin tid åt att hjälpa andra hushållsanställda.

 – Nu känner jag att jag har rättigheter. Det jag hade behövt veta när jag kom hit vill jag att andra ska få veta nu.

 *Luisa heter egentligen något annat