Tanzania
1964 bildade Tanganyika och Zanzibar unionen Tanzania. Landet har ända sedan självständigheten varit politiskt stabilt, men är mycket fattigt. Tanzania är det land som har fått mest svenskt bistånd genom åren. Fackföreningsrörelsen är väl organiserad men fackliga rättigheter kränks ofta. Två centralorganisationer – TUCTA på fastlandet och ZATUC på Zanzibar är båda anslutna till Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC.
Fakta
Tanzanias första president Julius Nyerere, försökte bygga en afrikansk socialism, men efter att han avgått 1985 har landet utvecklats till en liberal marknadsekonomi. De senaste åren har regimen utvecklats i en alltmer auktoritär riktning med förtryck av oliktänkande. I lokalvalen 2019 vågade inte oppositionen ställa upp med kandidater på grund av rädslan för repressalier. Facken har också känt av det hårdare politiska klimatet.
Den ekonomiska utvecklingen har de senaste åren varit mycket positiv, bland annat stora gas- och guldfyndigheter har gjort att utländska investeringar, inte minst kinesiska, har ökat starkt och Tanzania räknas nu till de så kallade lejonekonomierna i Afrika. Landet ingår i ett frihandelsområde med drygt 40 andra afrikanska länder. Ett ekonomiskt samarbete med övriga östafrikanska länder håller på att utvecklas, bland annat med målet att ha en gemensam valuta.
Jordbruket står för två tredjedelar av exporten och ungefär 65 procent livnär sig på småskaligt jordbruk. Klimat och jordmån begränsar dock odlingsmöjligheterna. Turism och gruvnäring med bland annat stora guldförekomster är viktiga för ekonomin. Guld står nu för ca 30 procent av exporten. De senaste åren har regeringen försökt ta kontroll över näringen, få bolagen att redovisa sina vinster och betala skatt i landet. Arbetsförhållandena i gruvnäringen är ofta undermåliga och barnarbete förkommer.
Arbetslösheten är totalt drygt 10 procent, men betydligt högre blan de unga i de större städerna. 80 procent av arbetskraften är lågutbilddad, vilket bedöms som ett problem för landets ekonomiska utvecklingen.
2019 höjdes åldersgränsen för att ingå äktenskap från 15 till 18 år.
Fackföreningsrörelsen etablerades i mitten av 1950-taler med nära koppling till självständighetsrörelsen. 1991 inleddes en facklig frigörelseprocess med bland annat stöd från den svenska fackföreningsrörelsen.
Grundläggande fackliga rättigheter finns inskrivna i lag och strejker förekommer, men i praktiken kränks fackliga rättigheter ofta och situationen för facken har försämrats de senaste åren.
Fackföreningsrörelsen har dock en ganska stark ställning i landet. Förhandlingar mellan regeringen och facket sker årligen. Facken arbetar aktivt för att stärka kvinnornas situation i arbetslivet och 2018 inleddes en långsiktig kampanj för att utjämna löneskillnaderna mellan män och kvinnor, motverka trakasserier, missförhållanden för hushållsanställda samt för att förhindra barnarbete. Arbetet med att organisera den informella sektorn gav 2019 resultat i form av ett avtal för personer som arbetar inom transportsektorn.
Det finns idag två fackliga centralorganisationer; Centralorganisationen på fastlandet Trade Union Congress of Tanzania, TUCTA har 350 000 medlemmar, består av 13 förbund och har en stabil ekonomi. Det största förbundet är Tanzania Teachers’ Union, TTU som tillsammans med de statsanställda och kommunalanställda utgör ca 60 procent av medlemmarna i TUCTA.
2003 bildades Zanzibar Trade Union Congress, ZATUC som är TUCTAs motsvarighet på Zanzibar, en helt självständig centralorganisation med 15 000 medlemmar.
Tillsammans med de fackliga centralorganisationerna i Kenya, Rwanda, Burundi och Uganda har TUCTA och ZATUC bildat East African Trade Union Confederation, EATUC, ett fackligt samarbetsorgan för Östafrika.
TUCTA och ZATUC är båda anslutna till Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC och Organization of African Trade Union Unity, OATUU.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Tanzania har ratificerat samtliga åtta kärnkonventioner men bryter konsekvent mot flera av dem, framför allt nr. 100 (Lika lön för lika arbete oavsett kön) 138 (Minimiålder för arbete) och 182 (Mot värsta former av barnarbete)
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Uppdaterad januari 2020 av Kjell Kampe
För mer information, kontakta
info@uniontounion.org
Relaterade artiklar
Utvecklingsprojekt i Tanzania
Facket i världen
