Sydsudan
Efter decennier av krig utropades Sydsudan som självständig stat 2011. Landet är extremt fattigt, saknar nästan helt infrastruktur och har många inre konflikter. Den största tillgången är stora oljefyndigheter. Facklig verksamhet bedrivs endast i ringa utsträckning.
Fakta
Det nya landet brottas med enorma problem. Ekonomin är lagd i ruiner efter det långa kriget och helt beroende av bidrag. Största bidragsgivarna är Storbritannien, Nederländerna, USA och Norge. Avtal med Kina om stora investeringar har också träffats. Sydsudan saknar kust och det mesta av oljeexporten måste gå via Sudan. På längre sikt planeras en oljeledning genom Kenya. Sydsudan är förmodligen det land i världen som är mest beroende av sin oljeexport. 98 procent av statens budget är kopplad till oljan. Låga oljepriser de senaste åren har medfört ytterligare problem.
Landet har potentiellt mycket bördig mark. Vita Nilen, vars vatten kan bli en tillgång i kontakterna med Sudan och Egypten i framtiden, formar norr om huvudstaden ett av jordens största våtmarksområden.
Såväl industri som kommersiellt jordbruk är outvecklat. De flesta formella anställningarna finns därför inom den offentliga sektorn. De allra flesta sydsudaneser försörjer sig på eget jordbruk. För att överleva krävs ofta flera arbeten och därför kombineras ofta den egna odlingen med byteshandel eller gatuförsäljning.
Sydsudan är medlem i den östafrikanska ekonomiska gemenskapen.
Normal facklig verksamhet kan inte bedrivas, men visst organiserat fackligt arbete finns. Initiativ för att få bukt med de grövsta formerna av barnarbete har tagits av lokala yrkesorganisationer. Barnaga är förbjudet enligt lag. Enligt författningen ska också kvinnor ha samma lön som män för lika arbete. Strejker förekommer; bland annat har universitetslärare strejkat för att få ut sina löner.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Sudsydan har ratificerat sju avde åtta kärnkonventionerna, men de efterlevs inte i praktiken.
Ratificerade kärnkonventioner
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbet
Inte ratificerad:
En facklig centralorganisation South Sudan Workers Trade Union Federation – SSWTUF har inrättats som försöker bygga upp en facklig rörelse. SSWUT har träffat en överenskommelse med the Sudan Workers Trade Union Federation (SWTUF), Sudans fackliga centralorganisation om samarbete, bl.a. för att lösa problem med de många sydsudaneser som arbetar i Sudan.
Januari 2019 av Kjell Kampe.
För mer info kontakta info@uniontounion.org.
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
