Sydkorea

Sydkorea är ett framgångsrikt industriland. Ekonomin präglas av stora företag, särskilt inom varv, bil- och elektronikindustrin. Regeringen är auktoritär och antifacklig. Samtidigt är de fackliga organisationerna stora och de protesterar uttryckligt mot den förda politiken. Under senare år har motsättningarna mellan regeringen och de fackliga organisationerna skärpts.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
98 400 km2
Huvudstad
Seoul
Språk
Koreanska
Ratificerade kärnkonventioner:
100 - 111 - 138 - 182

Arbetsmarknad och ekonomi: 

Det sydkoreanska ekonomiska undret har byggt på en interventionistisk statsapparat. Genom förmånliga krediter och en protektionistisk handelspolitik gynnade staten längre de sydkoreanska storföretagen. De stora företagen som Hyundai, KIA-Motors, Deawoo, Goldstar och Samsung gjorde under en följd av år enorma vinster. Grunden för det fackliga uppvaknandet var att de anställda krävde att få en större del vinsten. När nya fackliga företrädare krävde ordentliga lönelyft slöt snabbt stora grupper av de anställda upp.

Den fackliga situationen: 

1986 exploderade situationen på arbetsmarknaden och en våg av strejker sköljde över landet. På bara ett år ökade antalet vilda strejker från 278 till nästan 4000. I ett slag ökade också antalet lokala fackföreningar från 3000 till 7000. Det viktigaste kravet i den militanta fackföreningsrörelsen var lönehöjningar. Den koreanska statens svar blev oerhört brutalt. Många stora arbetsplatser blev rena krigszoner. Våldsamma slagsmål utbröt mellan fackföreningsmedlemmar och polis. När dimmorna skingrats startade utrensningarna på företagen. Över 2000 fackligt förtroendevalda arresterades av polis och nära 5000 avskedades. För många människor blev repressionen en personlig tragedi. De gripna fick sitta i fängelse i upp till ett år. Av de fängslade och avskedade är det ytterst få som fick tillbaka sina arbeten.

Protestvågen under slutet av 80-talet kom att omstöpa den sydkoreanska fackföreningsrörelsen. Ett viktigt element i förnyelse blev bildandet av den nya fackliga centralorganisationen KCTU. Den nya fackliga rörelsen hade framför allt sin bas på landets stora företag, med stora lokala fackföreningar på varven och bilindustrin. Fortfarande är genomsnittsstorleken på KCTU:s lokala klubbar drygt 400 medlemmar. Även den radikala studentrörelsen var viktig för KCTU:s framväxt.

För att utmana den politiska makten har medlemmar inom KCTU tagit initiativ till bildandet av två nya politiskt partier, varav Demokratiska arbetarpartiet, DLP, är det mest välkända. Partibildandet har dock inte blivit någon större framgång och partierna har fått få röster i det allmänna valet.

Vid sidan av KCTU finns den gamla fackföreningsrörelsen FKTU, som länge hade starka band till toppskiktet i den sydkoreanska statsapparaten. Under 1990-talet skedde dock en inre reformering av FKTU. År 1997 organiserade FKTU och KCTU en gemensam generalstrejk mot regeringens förslag till allt hårdare arbetsmarknadslagar. Sedan den aktionen har det funnits ett samarbete mellan de två fackliga centralorganisationerna, även om många åsiktsskillnader lever kvar.

FKTU redovisar för närvarander att organisationen har 26 medlemsförbund och omkring 740 000 enskilda medlemmar. KCTU har 17 medlemsförbund och 682 000 enskilda medlemmar.

Motsättningarna mellan de fackliga organisationerna och regeringen har åter igen skärpts. Flera fackliga ledare har fängslats och många företagsledare har agerat antifackligt i linje med regeringens politik. En annan växande fråga för de fackliga organisationerna är att skapa socialt skydd för den växande grupp av anställda som endast har ett tidsbegränsat jobb eller som arbetar inom den informella sektorn. Inom KCTU finns sedan några år tillbaka ett särskilt fackförbund för dem med osäkra och otrygga jobb.

Fackliga organisationer: 

Fackliga centralorganisationer: Federation of Korean Trade Unions (FKTU) och South Korean Confederation of Trade Unions (KCTU). Båda organisationerna tillhör Världsfacket ITUC

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken. Sydkorea har ratificerat hälften av ILO:s kärnkonventioner. I landet sker systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. Repressionen mot de fackliga organisationerna är återkommande.

I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av Sydkorea:

Inte ratificerade av Sydkorea:

Senast uppdaterad: 

December, 2019, Mats Wingborg. 

För mer info kontakta info@uniontounion.org. För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och nyhetssajten LabourStart.

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.

Facket i världen

I Union to Unions databas Facket i Världen kan du hitta information om arbetsmarknaden och den fackliga situationen i 144 låg- och medelinkomstländer. Databasen uppdateras kontinuerligt för att det ska finnas uppdaterad information på svenska om facket runt om i världen. Du kan också läsa om de svenska fackens utvecklingsprojekt