Sverige måste ta sitt globala ansvar – nu mer än någonsin!

Att Sveriges regering slopar enprocentsmålet, alltså det mål som säger att en procent av BNP ska gå till bistånd, är ett dåligt besked som oroar och upprör. Det är ett dåligt besked för världens arbetstagare, för den internationella solidariteten och för klimaträttvisan, jämställdheten och de mänskliga rättigheterna.

Spontant tänker jag på att vi i Sverige har en stark tradition av etiskt och moraliskt grundat engagemang för världens gemensamma globala mål. Det tydligaste exemplet är kanske FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling i Agenda 2030.

Sverige är ett land som historiskt sett står upp för jämlikhet, hållbar utveckling, demokrati och fred. Vi visar solidaritet och ger stöd till människor och organisationer i låg- och medelinkomstländer i deras kamp för bland annat rimliga arbetsvillkor, minskad utsatthet och fattigdom.

Vi på Union to Union och inom den samlade svenska fackföreningsrörelsen vet att långsiktigt bistånd ger resultat i form av fattigdomsbekämpning och ökad demokrati.

Det räcker med att jag bläddrar i vår senaste verksamhetsberättelse för att se exempel på resultat. I verksamhetsberättelsen läser jag bland annat om hur telekomfacken i Nepal, med stöd från svenska fackförbund, kämpar framgångsrikt för höjda ersättningsnivåer. Jag läser om hur energifacket i Zimbabwe förhandlat fram ersättningar för de arbetstagare som drabbats av Covid-19 och förlorat inkomst. Jag läser också om hur facken jobbar för att stoppa våld och trakasserier på arbetsplatsen.

Exemplen är många.

Mitt budskap är därför tydligt: Svenskt bistånd fungerar. Svenskt bistånd är redan effektivt!

Och när kriget, kriserna och konflikterna flyttar in i våra vardagsrum bör vi ställa oss frågan: hur vill vi ha det? Vill vi vända medmänniskor ryggen eller vill vi agera som ett föregångsland och ge stöd till de länder som behöver det?

Jag vet vad jag vill. Vad vill vår nya regering?

Maria Nyberg, generalsekreterare för Union to Union