Namibia
21 mars 1990 blev Namibia som sista afrikanska koloni en fri stat. Namibia är ett potentiellt rikt land med stora naturtillgångar. Den finns två fackliga centralorganisationer som är anslutna till världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC
Fakta
Namibia har stor tillgång på mineraler, särskilt uran. Mineralexporten står för 50 procent av valutainkomsterna. Landets fiskrika vatten utgör en tillgång och ger utkomst åt en stor del av befolkningen. Storskalig boskapsskötsel är också en viktig näringsgren. Ekonomin är god efter afrikanska mått, men inkomstskillnaderna är mycket stora; den rikaste tiondelen av befolkningen förfogar över 2/3 av de samlade inkomsterna. Inom den gruppen finns i stort sett hela den vita delen av befolkningen. De senaste åren har BP minskat på grund av långvarig torka och misskötsel av ekonomin. Ekonomin är nära sammanfogad med Sydafrika. Bristen på yrkesutbildad och kvalificerad arbetskraft är stor och regeringen satsar därför stort på hela utbildningssektorn.
Arbetslösheten är även efter afrikanska mått ett stort problem. Nästan en fjärdedel av de vuxna och närmare hälften av de unga saknar arbete. Av de som har en anställning finns många inom tjänstesektorn och fisket. En majoritet av de i arbetsför ålder finns inom den informella sektorn, de flesta i småskaligt jordbruk. Trots det måste livsmedel importeras.
När Namibia vann sin självständighet som sista land i Afrika 1991 var facket starkt knutet till dåvarande befrielserörelsen SWAPO, nu det parti som vunnit alla val. Stödet för SWAPO minskade dock klart i valet 2019.
Lagens regler för lösning av tvister avspeglar en klar ambition att genom förhandlingar och medling undvika öppna konflikter, men strejker är ändå ganska vanligt förekommande. Anställda i vissa viktiga samhällstjänster, t.ex. polisen, saknar strejkrätt. Anställda ha enligt lag rätt till 20 dagars semester och en arbetsvecka på 45 timmar. Diskriminering i arbetslivet är förbjudet i lag men förekommer och har ökat de senaste åren.
Ungefär 20 procent av de anställda är fackligt anslutna. Bland gruvarbetare, lärare är anslutningsgraden närmare 90 procent, medan den är mycket låg bland. t.ex. lantarbetarna.
I Namibia finns tre fackliga centralorganisationer:
National Union of Namibian Workers, NUNW bildades 1970 som en del av befrielserörelsen SWAPO, South West Africa People's Organsaiton. NUNW har 80 000 medlemmar varav 25 procent kvinnor, fördelade på åtta förbund som bland annat organiserar livsmedelsarbetare, gruvarbetare, metallarbetare, transportarbetare, offentligt anställda och hembiträden. Organisationen är ansluten till Organization of African Trade Union Unity, OATUU, och sedan 2010 också till Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC.
Banden till SWAPO är fortfarande mycket starka. NUNW är starkt beroende av bistånd utifrån. Styrkan är koncentrerad till några stora arbetsplatser. Gruvarbetarförbundet har ställt krav på att råmaterial ska förädlas i landet i större utsträckning. Lantarbetarförbundet har protesterat mot den långsamma takten i genomförandet av jordreformen.
Trade Union Congress of Namibia, TUCNA har13 medlemsförbund med totalt 30 000 medlemmar och är också anslutet till ITUC. Till TUCNA är huvudsakligen förbund inom den privata sektorn tjänstemannafack och lärarfacket anslutna.
Det finns en tredje centralorganisation, Namibia National Labour Organisation, NANLO som bildades som en utbrytarorganisation från NUNW 2014. NANLO är inte ansluten till ITUC.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Namibia har ratificerat sju av åtta kärnkonventioner. Namibia har inte ratificerad konvention nummer 100, Lika lön för lika arbete oavsett kön. Brott mot konventionerna har blivit allt vanligare de senaste åren.
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Uppdaterad januari 2020
Kjell Kampe
För mer information, kontakta:
Unio to Union
Utvecklingsprojekt i Namibia
Facket i världen
