2003-06-26

Myrornas klädexport förödande för Afrika

Cirka 80 procent av de begagnade kläder som samlas in i Sverige exporteras och säljs i andra länder, framförallt i Afrika men även i Östeuropa. Handeln är extremt lönsam och ger stora vinster, enligt en undersökning som Industrifacket har gjort.

Nedan följer den debattartikel som var införd i DN fredagen den 20 juni 2003.

Det börjar bli självklart att vi ska ta hand om det moderna samhällets avfallsprodukter. Under senare år har det skapats alltfler system för att ta hand om sopor och annat avfall. Producenterna har liksom hushållen ålagts ett stort ansvar för återvinning.

Men för en typ av avfall –våra begagnade och måttligt utslitna kläder och skor- finns endast ett frivilligt och oreglerat, men av många uppskattat system för omhändertagande.

En rad välgörenhetsorganisationer, med internationella Frälsningsarmén (i Sverige Myrorna) i spetsen, tar hand om de kläder vi inte vill använda längre. Många olika organisationer medverkar. De sköter om insamling och organiserar återanvändning av mer än 90 procent av de kläder som lämnas i insamlingsboxar runt om i landet eller hämtas upp i bostadsområden.

Någon annan insamling än den som sker på frivillig väg sker inte. Myndigheterna har hittills stått handfallna kring problemet med våra gamla kläder. En försiktig beräkning innebär att vi i Sverige på det här sättet lämnar iväg cirka 8 kg per person och år.

Insamlingsverksamheten har rönt stora framgångar. På tio år har mängden insamlade kläder fördubblats och alla prognoser har överträffats. För närvarande samlas mer än 30 000 ton kläder in per år. Räknar man dessutom in de illegala och helsvarta företag som finns på denna marknad så hamnar vi på 35 000 ton insamlade kläder och skor.

Framgångarna för den frivilliga insamlingen av använda kläder bygger på att vi har övertygats om att vi gör en god gärning när vi lämnar iväg dem. Den bild som många har är att de sällan helt utslitna kläderna går vidare som gåvor till människor i fattiga länder, att de blir föremål för välgörenhet. Förhoppningen är att de ska brukas vidare och skapa livskvalitet hos andra.

Det ska direkt klargöras att det finns mycket av idealitet och välvilja i omhändertagandet av kläder. Det finns en lång rad kyrkor och lokala biståndsorganisationer som i mindre skala samlar in och själva transporterar kläderna vidare till människor i anda länder som drabbats av olika katastrofer. Något som endast är möjligt genom ett uppoffrande ideellt arbete. Det är den ena sidan av klädskrotshanteringen.

Den andra sidan av insamlingsverksamheten bedrivs av stora organisationer som har ett gott anseende. De har så kallade 90-konton, vilket ska garantera att en stor del av inkomsterna från verksamheten går vidare till biståndsinsatser i olika länder runt om i världen. Flera stora aktörer saknar dock sådant konto.

De stora organisationerna arbetar alla på ett likartat sätt. Den allmänna, men felaktiga uppfattningen är att de kläder som samlas in går vidare till försäljning i de hundratalet second hand-butiker, som finns på olika orter i Sverige. Men det är en grovt felaktig uppfattning. Det är bara kring tio procent av de insamlade kläderna och skorna som går vidare till försäljning i butikerna. Den största delen, cirka 80 procent, säljs på export. Återstående knappt tio procent gått till bränning eller deponering.

Frälsningsarmén säljer via sin insamlingsorganisation Myrorna 6 000 ton på världsmarknaden. De insamlade kläderna sorteras maskinellt i en modern anläggning i Haninge utanför Stockholm. Sedan säljs de utomlands. Verksamheten med begagnade kläder är den största inkomstkällan för Frälsningsarmén.

Den skandalomsusade organisationen U-landshjälp från Folk till Folk, UFF, har tidigare skickat 8-9 000 ton på export. Flera kommuner har dock förbjudit organisationens gula insamlingsboxar. Detta tillsammans med en konkurs och en omorganisation av verksamheten har inneburit att kvantiteten minskat. Föreningen Praktisk solidaritet som inrymmer Emmaus Björkå-rörelsen, Afrikagrupperna, Brödet och Fiskarna med flera, skickar iväg 3 500 ton per år. Röda Korset, Pingstmissionen (PMU Interlife), Erikshjälpen och Läkarmissionen säljer också hundratals ton med begagnade kläder på export. Lägg därtill den helsvarta verksamheten i Svensk kläd- och textilinsamling och företaget Evex som kör ihopsamlade kläder med lastbilar till Polen och Lettland. Det är företag utan adress och redovisning.

De svenska organisationerna är aktörer på en jättelik exportmarknad för begagnade kläder, och så mycket välgörenhet och bistånd är det inte frågan om. Världshandeln, där Sveriges export utgör en inte föraktlig del, är extremt lönsam och generar mycket höga vinster. Den bedrivs som vilken annan marknad som helst och bygger i mångt och mycket på det goda anseende som skapats genom att ideella organisationer byggt upp den och gett den ett ansikte. Kläderna samlas in i USA, Kanada, Europa och Japan på ett likartat sätt som här hemma. Därefter tar den internationella affärsverksamheten över. Varje dag skeppas stora båtlaster med använda kläder till mindre utvecklade länder.

Handeln omfattar i dag en exportförsäljningsvolym värd 10-12 miljarder svenska kronor i det första försäljningsledet efter sortering och lastning i containrar. I detaljhandelsledet på marknaderna i de fattigaste länderna i Afrika, i Östeuropa, i Asien och Latinamerika är värdet i vart fall 60-70 miljarder svenska kronor, kanske mer. Det talas om vinster på mellan 600 och 3 000 procent. Vinsterna skapas när de till balar hoppressade kläderna frigörs av handelsgrossistföretag i mottagarlandet, delas upp och i flera led säljs plagg för plagg. Enbart exporten från Sverige inbringar totalt mer än 100 miljoner kronor varje år.

Ibland används ett trick som svenska UFF använder sig av. De uppger att de donerar kläder till afrikanska länder som Angola och Moçambique. I själva verket skeppas kläderna ut via den internationella UFF-organisationens eget kombinerade tradingföretag och rederi till de två länderna där kläderna säljs. En del av vinsten går sedan tillbaka till UFF-organisationen via omfaktureringar. Men i den svenska redovisningen sägs det att kläderna har skänkts till systerorganisationer och redovisas som biståndsverksamhet.

Det som inte berättas om hanteringen av våra begagnade kläder är vad som händer sedan. Det får vi inte reda på. Inte heller berättas det om effekterna i mottagarländerna.
Västvärldens avlagda kläder har helt översvämmat en rad afrikanska länder. Det lilla västafrikanska landet Benin, med 6 miljoner invånare är ett av de mest drabbade länderna. Landets största importvara är petroleumprodukter, bensin och dieselolja. Därefter är de två lika stora posterna mat och begagnade kläder. Den mycket stora importen har lett till att den inhemska textilindustrin slagits ut med omfattande arbetslöshet som följd. Det är en ren nykolonialisering som pågår.

Många länder, till exempel Angola, Djibouti, Ghana, Kenya, Tanzania, Malawi, Uganda, Zambia och Moçambique, dränks av begagnade kläder. Samtidigt växer ilskan mot importen, som blivit följden av den globaliserade världshandeln. I själva verket slås den inhemska textil- och klädindustrin ihjäl med omfattande arbetslöshet som följd. Detta gäller även för en rad östeuropeiska länder. Polen har t e x alldeles nyligen tvingats till lagstiftning för att få hejd på inflödet av använda kläder från västländerna.
Anställda inom textilindustrin i de drabbade länderna har i flera år sökt stöd för att hindra en total utslagning av textil- och klädindustrin. För de länder som bombarderats med gamla Rebook- eller Nike-skor, avlagda H&M- eller Lindex-kläder är desperationen stor. Det allvarliga är inte importen som sådan utan omfattningen av den och att den slår den industriutveckling som man så väl behöver i MUL-länderna, (Minst utvecklade länderna) i spillror.

Antropologer varnar också för att flera afrikanska länder är på väg att tappa sin afrikanska själ. Genuina afrikanska klädedräkter har ersatts av avlagda modekläder från väst.

Protesterna börjar nu bli starka mot att välgörenhetsorganisationerna medverkar till att exportera fattigdom. I en ilsken artikel i Ghana Chronicle efterlyser kolumnisten Selassie Ameko ett totalstopp för importen och en bannlysning av affärerna med begagnade kläder. ”Det finns igen framtidsutveckling för vårt land med inflödet av begagnade kläder, vi måste bygga upp en egen tillverkning och inte acceptera denna ickeproduktiva ekonomiska hantering.”

I Kenya i Östafrika är begagnade kläder den sjunde största importgruppen. Begagnade kläder importeras för mer än 400 miljoner svenska kronor. Kritiken är stenhård mot handeln. ”Klädtillverkningen kommer snart att försvinna om inget görs”, säger en företrädare för textilindustrin. Kritiken har växt under det senaste året. För två veckor sedan slog flera ledamöter i parlamentet på nytt larm och krävde förbud mot all import av begagnade kläder, eftersom den ”lett till kollaps av textilindustrin”.

I Malawi fick nationens största textilföretag slå igen förra året, eftersom att företaget inte kunde klara konkurrensen med de importerade second hand-kläderna.

Uganda är hårt drabbat. Totalt anses 400 000 ha blivit arbetslösa när industrin fått problem på grund av den billigare importen. Sju stora företag har nyligen fått slå igen vilket gjort 15 000 arbetslösa. 99 procent av ugandierna bär eller har burit ”mivumbas”, som second hand kläder kallas. Det är ett mått på vad som sker.

I Zambia har industriarbetarna samlats i stora demonstrationer mot nedläggningar av textil och klädindustrier. Moçambique i Västafrika översvämmas av begagnade kläder från Europa och USA. Det återspeglas dock inte i importstatistiken eftersom införseln karaktäriseras som gåvor, vilket snedvrider tullredovisningarna. 12 000 jobb har försvunnit, vilket anses påverka 120 000 människors liv.

Den svenska exporten stöds indirekt av en rad myndigheter i Sverige. SIDA ger fraktstöd till exporten, men efter flera kritiska rapporter begränsades stödet i slutet av 1990-talet.
Svenska kommunpolitiker stödjer exporten genom att välvilligt upplåta mark till uppställning av insamlingsboxar. Ett omfattande stöd ges av länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar. Många anställda i secondhand-shoparna och i insamlings- och sorteringsverksamheten är anställda med statligt anställningsbidrag.

De svenska organisationernas samverkan med kommunerna och stödet från statliga myndigheter reser en rad frågor. Vi kräver svar på följande:

 Redovisa öppet hur exportförsäljningen går till, hur mycket ni tjänar, vilka som är era handelspartners och vilka som är mottagare i slutändan, vad de tvingas betala och er analys av de effekter de begagnade kläderna skapar i mottagarländerna?

 Är ni beredda att lyssna på varningarna från mottagarländerna om skadliga effekter och avsluta exportförsäljningen?

Regeringen och kommunerna måste ta initiativ som förhindrar att vårt återvinningssystem medverkar till en utarmning av andra länders industriella och ekonomiska framtid.

Det är inte acceptabelt att de skattebefriade och gynnade välgörenhetsorganisationerna lever på en cynisk världshandel vars effekt är en ökande arbetslöshet. Biståndssatsningarna som härrör från exportinkomsterna på begagnade kläder är inte ett tillräckligt motiv för fortsatt export.

Leif Ohlsson, förbundsordförande Industrifacket
Mats Svensson, internationell sekreterare, Industrifacket