Moçambique
Moçambique som vann sin självständighet från Portugal 1975 är ett av jordens fattigaste länder. Inbördeskrig och naturkatastrofer har därefter försvårat utvecklingen som dock stabiliserats något de senaste åren. Det finns två fackliga centralorganisationer. Den största, OTM, var tidigare en del av befrielserörelsen men är nu mer självständig och ansluten till Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC.
Fakta
2016 infördes tillägg i konstitutionen som gjorde regionerna mer självständiga, en fråga som tidigare bidragit till hög spänning i landet. Målet för den ekonomiska utvecklingen är främst att få in utländskt kapital för att bygga upp infrastrukturen och utbilda arbetskraften. Moçambique har stora naturtillgångar där utländska intressen, främst sydafrikanska, ryska, brasilianska, indiska och amerikanska bolag har investerat. En enorm naturgasreserv som kan bli det största infrastrukturprojektet i Afrika förväntas kunna ge staten mycket stora inkomster från 2022. Gruvindustrin står idag för 50 procent av landets export.
Omfattande privatiseringar och avregleringar har genomförts.
Endast drygt 10 procent av den arbetsföra delen av befolkningen har en formell anställning. Arbetslösheten är hög, 24 procent 2018. Bland ungdomar i de större städerna har endast var fjärde ett arbete. Många försöker ta sig till Sydafrika för att få jobb. Landet är ett av de 10 fattigaste i världen och har stora skulder.
Stora satsningar görs också för att få igång jordbruket, men Moçambique drabbas vissa år av såväl översvämningar som torka, vilket förväntas bli vanligare med de klimatförändringar som börjar märkas. I mars 2019 drabbades norra delen av landet av den värsta översvämningskatastrofen i landets historia med över 1000 döda och stora delar av landets näst största stad, Beira, ödelades.
De fackliga rättigheterna är lagstadgade, men det finns inskränkningar i de offentliganställdas rätt att organisera sig. International Trade Union Confederation, ITUC har konstaterat i en landrapport att facken hindras i sitt arbete av både lagar och olagliga metoder från arbetsgivarna, framför allt i de ekonomiska frizonerna. Viss kontroll sker dock; t.ex. stängde arbetsmarknadsdepartementet en konstgödselfabrik på grund av att skyddsutrustning för arbetarna saknades.
Den fackliga verksamheten var länge knuten till området kring huvudstaden, men med fackligt bistånd från bland annat Sverige finns nu flera projekt som ska hjälpa till att få facklig verksamhet i alla provinser, aktivera fler kvinnor och ungdomar och bedriva facklig utbildning.
Strejkrätten är begränsad genom att många arbeten är undantagna, men strejker och fackliga aktioner förekommer ofta. Minimilöner förhandlas fram årligen i en trepartskommitté.
Efter självständigheten 1975 växte så kallade produktionsråd fram direkt på arbetsplatserna. Det var dessa råd som under början av 1980-talet tog initiativ till bildandet av centralorganisationen OTM, Organização dos Trabalhadores de Moçambique (hemsida på portugisiska). 1990 förklarade sig OTM partipolitiskt obundet. OTM är starkt centraliserat med ett stort förbundskansli i Maputo, medan resurserna ute i landet är mycket små. OTM är med sina 15 medlemsförbund och 97 305 medlemmar anslutet till världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC och Organization of African Trade Union Unity, OATUU. 1998 bildades ytterligare en centralorganisation – Confederation of Free and Independent Trade Unions of Moçambique – av tre förbund inom sektorerna transport, hotell och byggnad. Det finns också några självständiga yrkesförbund bl.a. lärarförbundet och journalistförbundet. Båda dessa förbund har dock goda relationer med OTM.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Moçambique har ratificerat samtliga åtta kärnkonventioner men brott mot konventionerna är vanligt.
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Januari 2020 av Kjell Kampe.
För mer information kontakta info@uniontounion.org.
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
Utvecklingsprojekt i Moçambique
Facket i världen
