2002-09-17

Johannesburg framgång för lantarbetarna

– På miljötoppmötet i Rio för tio år sedan var det bara en handfull fackliga representanter från hela världen. Då var det knappast någon som tänkte på sambandet mellan miljö och fackliga frågor. I Johannesburg var vi 300 personer från den fackliga världen. Det var ett enormt lyft!

Sven-Erik Pettersson från Tomelilla är hemma i Sverige igen. Under några intensiva dagar i Johannesburg diskuterade han miljö och fackliga frågor med folk från hela världen. Trots konferensen enorma storlek tycker han att man lyckades uträtta en hel del. Till det viktigaste hör att facket nu blivit en kraft andra räknar med.
– Jag känner mig stolt över att vi fått med lantarbetarna i processen. Det var värt hela resan!

Konferensen i Johannesburg var till en början som en stor festival eller mässa. En mängd organisationer, företag, myndigheter och andra presenterade sin verksamhet och det var öppet för vem som helst att komma dit, lyssna och delta i seminarier. Mot slutet av konferensen kom världens politiska ledare för att hålla sina tal. Vid sidan om detta pågick de politiska och diplomatiska aktiviteterna för att sy ihop de kompromisser som krävdes.

I media har det framstått som om FN:s miljötoppmöte gav få resultat, men Sven-Erik tycker själv att konferensen varit viktigt:
– Många reagerar på att det inte händer något stort. Men även om de direkta nyheterna är få så är det mycket som man behöver upprepa och diskutera. Det är som i demokratin, om man släpper viktiga frågor så riskerar de att dö och försvinna.

15 år sedan starten
Sven-Eriks och lantarbetarnas resa till Johannesburg började för femton år sedan. Det var då en avdelning inom dåvarande Lantarbetarförbundet i Tomelilla började läsa om och fundera kring miljön. Kontakterna utvecklades och idag har studiecirkeln vuxit till ett globalt arbete mot användning av bekämpningsmedel, pesticider, som engagerar internationalen IUL och hundratals aktiva runt om i världen.

Det var också jordbruks- och livsmedelsfrågor som Sven-Erik och de andra från IUL framför allt bevakade:
– Över huvud taget så spelade jordbruksfrågorna en framträdande roll på konferensen. En av de absolut största frågorna var de rika ländernas subventioner till sitt eget jordbruk och de hinder detta innebär för den fattiga världen. Trycket från enskilda organisationer och länder i tredje världen på att de rika länderna skulle ta bort subventionerna var oerhört hårt.

En av dem som talade vid konferensen var Zimbabwes president Robet Mugabe. Mugabes så kallade jordreform har inneburit omfattande övergrepp mot oppositionen och att tusentals lantarbetare drivits från sina jobb. Men av många i Afrika uppfattas han som en hjälte för sina hätska utfall mot Storbritanniens Tony Blair.

Genom åren har Sven-Erik haft mycket kontakt med lantarbetarna i Zimbabwe och i Johannesburg mötte han följderna av Mugabes politik:
– Människor i Zimbabwe är desperata. Från Sydafrika åker farmägare över gränsen med lastbilar och hämtar upp människor som arbetar enbart för mat och husrum. Här i Johannesburg finns hela läger med folk som flytt Zimbabwe. Hur de överlever begriper jag inte.

Inte längre osynliga
Det finns idag ca 450 miljoner lantarbetare i utvecklingsländerna. Räknar man dessutom de många småbönder som för sin överlevnad under perioder tvingas arbeta på t.ex. kaffe- eller bomullsplantager så är antalet förmodligen mycket högre.

Vid miljökonferensen i Rio för tio år sedan nämndes knappast ordet lantarbetare och få verkade bry sig om denna grupp. Nu lyckades Sven-Erik och de andra från IUL att få upp lantarbetarfrågan, bland annat i det program för hållbar utveckling som FN:s livsmedelsorgan FAO lanserade.
– Vi förde upp saken i en diskussion och efteråt kom de från FAO fram och tackade oss. Sånt känns väldigt roligt. Det är inte fel att vurma för småbönderna, men faktum är ju att lantarbetarna utgör en mycket stor grupp som man ofta inte tänker på.

Tidigare ville FN, Världsbanken och andra klumpa samman facket med andra så kallade frivilligorganisationer, NGO:s. Det innebar att facket fick samsas om representationen med solidaritets- eller kyrkogrupper. Idag är facket en accepterad part som har samma status som näringslivet i internationella sammanhang. Samtidigt har den fackliga rörelsen och miljöorganisationerna närmat sig varandra.
– Facket har definitivt ett större inflytande nu. Det är fler som lyssnar på oss. För oss finns det också ett stort värde i att träffa fackligt folk från hela världen, inte bara de som arbetar med jordbruksfrågor. När det gäller miljöorganisationer så är skillnaden stor. En del samarbetar vi mycket nära med, medan andra knappast kan kallas för demokratiska organisationer.

Viktig kunskap tas till vara
Lantarbetarna hör ofta till de fattigaste av de fattigaste. Hur mycket kan man då förvänta sig att de själva ska klara av. Vilken roll kan lantarbetarna spela i utvecklingen mot en mer hållbar värld?
– Lantarbetarna har själva en praktisk erfarenhet av vad som händer med miljön. Bara en sån sak som hur man använder besprutningsmedel – t.ex. att man inte spiller i onödan – har stor betydelse på det lilla planet. Därför tror jag att de kan åstadkomma mycket, både för miljön och sin egen hälsa.

Många gånger har också lantarbetarna kunskap som gör att olika intressen kan balanseras. Sven-Erik berättar en historia från Namibia där man på en farm hade problem med en leopard som åt upp kalvarna. Några ville förgifta den. Samtidigt var andra i området beroende av turismen. Då föreslog en av lantarbetarna att man skulle skaffa några babianer – leoparder gillar inte babianer. Man gjorde så och leoparden flyttade sig någon annanstans.
– De som arbetar på fälten har egna erfarenheter som man ofta glömmer att ta till vara. Därför är det så viktigt att lantarbetarna och deras organisationer inbjuds när man ska diskutera miljö och hållbar utveckling, fortsätter Sven-Erik Pettersson.