Indien

Indien är världens näst folkrikaste land och det sjunde största till ytan, därtill  världens största demokrati. Landet är mångkulturellt består av 29 delstater.  Fackföreningsrörelsen är framför allt stark i den södra delen av landet och inom vissa sektorer av arbetsmarknaden. Ett problem är att de fackliga organisationerna är splittrade och kopplade till olika politiska partier.

Fakta

Statsskick
federal republik
Yta
3 287 590 km2
Huvudstad
New Delhi
Språk
Hindi är officiellt språk och talas av omkring 30 procent av befolkningen, därutöver finns 14 andra officiella språk: bengali, melugu, marathi, tamil, urdu, gujarati, malayalam, kannada, oriya, punjabi, assamese, kashmiri, sindhi och sanskrit.
Ratificerade kärnkonventioner:
29 - 105 - 100 - 111 - 138 - 182

Arbetsmarknad och ekonomi: 

Ekonomi och arbetsmarknaden i Indien är extremt differentierad. Många människor arbetar i ålderdomligt jordbruk, ofta saknas moderna redskap. Men i Indien finns också moderna dataföretag, en stor kärnkraftsindustri och produktion av avancerade vapen och egna rymdfarkoster. Av den totala arbetskraften, cirka 500 miljoner människor, är mellan fem och tio procent fackligt organiserade. Tillsammans med Kina är Indien det land i världen med störst arbetskraft. Huvudelen arbetar inom den informella ekonomi, däribland inom småskaligt jordbruk och servicenäringar. Endast 15 procent av arbetskraften finns inom den organiserade ekonomin, det vill säga arbetstagare med en anställning. 

Inom den organiserade ekonomin är övervikten av män stor. Ungefär fem gånger så många män somkvinnor har någon form av anställning. Klassaspekten är också påtaglig. Arbetaryrken återfinns ofta inom den informella ekonomin medan tjänstemän oftare har en anställning. 

Även bland dem med en anställning finns emellertid stora grupper med osäkra arbetsvillkor. De två dominerande formerna av osäkerhet i Indien är tidsbegränsade anställningar och bemanningsanställningar. Enligt indisk lagstiftning kan ett tidsbegränsat arbete vara hur kort som helst, ibland bara en dag. Även bemanningsanställningar kan avbrytas med kort varsel. I Indien kallas dessa kategorier av anställningar ofta för ”hire and fire”. I båda fallen befinner sig arbetstagare under hot om att på kort varsel förlora sina jobb. 

Både tidsbegränsade arbeten (fixed-term contracts) och bemanningsanställningar (employment via contractors or contract work) återfinns inom hela arbetsmarknaden, men tidsbegränsade anställningar är särskilt vanligt inom servicenäringarna medan bemanningsanställningar är särskilt vanliga inom industrin. Därutöver finns också provanställningar (probationers) och lärlingsanställda (trainees).

Både andelen och antalet bemanningsanställda i Indien har ökat under de senaste 20 år. Uppskattningarna av omfattningarna varierar dock mellan olika källor. Enligt det indiska National Labour Institute är 30 procent av alla arbetstagare inom privatsektorn och 32 procent inom offentlig sektor anställda via ett bemanningsföretag (contractor). Institutet anger vidare att omkring hälften av alla industrianställda är bemanningsanställda (siffror från 2012). Andra och något senare uppgifter (2014) pekar på att 46 procent av alla arbetstagare inom industrin och knappt 9 procent av alla arbetstagare inom servicenäringarna är bemanningsanställda.

Den fackliga situationen: 

Uppgifterna om det totala antalet fackligt organiserade varierar, bland annat beroende på vilka organisationer som ska räknas. Summan av de medlemstal som de fackliga organisationerna själva redovisar är ungefär 30 miljoner. Totalt uppskattas den fackliga organisationsgraden bland anställda i Indien till omkring tre procent. Dessa siffror är dock osäkra och justeras ofta både uppåt och neråt. 

Den fackliga rörelsen i Indien är koncentrerad till arbetstagare med anställningar, även om det också finns en relativt stor facklig rörelse för arbetstagare inom den informella ekonomin. Det råder vidare stor skillnad på den fackliga organisationsgraden inom olika delar av arbetslivet, högt är organisationsgraden inom industrin och bland lärare. 

Den indiska fackföreningsrörelsen är starkt splittrad efter partipolitiska linjer och ibland också efter religiösa. En trend är att flera fackliga organisationer har tappat medlemmar, trots att antalet personer med anställningar ökar. En av förklaringarna är att andelen med osäkra anställningar har ökat, i synnerhet bemanningsanställda, och att de flesta av dessa inte är fackligt organiserade. 

​Partipolitiseringen av fackföreningsrörelsen har lett till en lokal splittring. På en och samma arbetsplats finns ofta många konkurrerande fackföreningar. Industrier med uppåt 20 fackföreningar är inte ovanligt. Det högsta antal som hittills observerats är ett indiskt livsmedelsföretag med 64 registrerade fackföreningar! Den fackliga splittringen har allvarligt motverkat de anställdas intressen. Ansvaret måste läggas på de partipolitiska eliterna. Varje parti anser sig i dag ha behov av en egen facklig gren. Bildandet av nya partier följs som regel av nya fackföreningar och partisplittringar följs av fackliga splittringar. Men det finns också några fackförbund som inte tillhör någon av Indiens stora centralorganisationer eller som bara tillhör en centralorganisation på delstatsnivå. Ett exempel på ett oberoende, men landsomfattande förbund är lärarfacket AIPFT.

En speciell facklig rörelse är Self-Employed Womens Association (SEWA) som enbart organiserar kvinnor inom den informella sektorn. Organisationen har successivt vuxit i styrka och har idag över 1,9 miljoner medlemmar, varav hälften finns i delstaten Gujarat, där också organisationens huvudkontor är beläget. SEWA räknas idag till en av de nationella fackliga rörelserna och är medlem av Internationella fackliga samorganisationen (IFS). En nybildad facklig sammanslutning är New Trade Union Initiative (NTUI). Ett uttalat mål för NTUI är att kunna ena arbetare oavsett partipolitisk tillhörighet, därför har man också tydligt markerat sin politiska obundenhet. Ännu så länge har dock NTUI få medlemmar.

Fackliga organisationer ska vara registrerade av myndigheterna, men den nationella statistiken är bristfällig och för närvarande saknas uppgifter från flera delstater. På företagsnivå ska den fackliga organisationen godkännas av arbetsgivare. När detta skett sker vanligtvis inbetalningen av medlemsavgiften genom att den dras direkt av lönen (check-off system). De avdragna avgifterna betalas sedan av arbetsgivaren till den lokala fackklubben. Om arbetsgivaren godkänt den lokala fackföreningen är det möjligt att sluta lokala kollektivavtal mellan den fackliga organisationen och arbetsgivaren, men det är också vanligt med lokala fackliga organisationer utan att det har slutits kollektivavtal. 

Den indiska fackföreningsrörelsen har en lång historia. Före Indiens självständighet år 1947 deltog Indiens fackliga rörelser aktivt i kampen mot engelsmännen. Detta har kommit att prägla de fackliga organisationerna, som vuxit fram parallellt med de politiska partierna. Vid sidan av jordbruket är kläd- och textilproduktion den viktigaste branschen i landet. Den står för 14 procent av den industriella produktionen, för 16 procent av landets export och fyra procent av landets BNP. Totalt sett sysselsätter kläd- och textilproduktionen 35 miljoner människor. Flera svenska företag använder sig av leverantörer i Indien, däribland H&M, Lindex och Indiska. Flera studier visar dock att den fackliga organisationsgraden är låg vid dessa leverantörsfabriker. 

En lång period efter självständigheten 1947 var Kongresspartiet styrande i Indien. Kongresspartiet kunde länge leva på sin status genom medlemmar som Mahatma Gandhi. Gandhi hade själv en facklig bakgrund vilket ledde till att de fackliga rättigheterna tidigt fick ett starkt utrymme i den indiska konstitutionen.

Men under 1990-talet bröts Kongresspartiets dominans till förmån för det hindunationalistiska partiet BJP (Bharatija Janata Party). Vid valet 2004 återtog kongresspartiet makten. Det innebar en stor seger för partiets italienskfödda ledare Sonia Gandhi. Efter 10 år vid makten blev parlamentsvalet i maj 2014 åter en seger för det hindunationalistiska partiet BJP. Till ny premiärminister utsågs Narenda Modi. Kritiker uppfattar Modi som en extremism med ansvar för våldet mot muslimer i delstaten Gujarat 2002. Hindunationalismens maktposition har också påverkat det fackliga landskapet. Landets största fackliga organisation är idag BMS, en hindunationalistisk fackförening som står nära BJP.

Fackliga organisationer: 

De största fackliga centralorganisationerna är i ordningsföljd:

  • BMS (Bhartiya Majdor Sangh), redovisar att man har 8,3 miljoner medlemmar.
  • INTUC (Indian National Trade Union Congress), redovisar 6,8 miljoner medlemmar.
  • HMS (Hind Majdoor Sabha), redovisar 5,7 miljoner medlemmar.
  • CITU (Centre of Indian Trade Unions), redovisar 3 miljoner medlemmar. 
  • AITUC (All India Trade Union Congress), redovisar 0,9 miljoner medlemmar.

Utöver dessa finns en rad fackförbund på nationell nivå eller på delstatsnivå som inte tillhör någon facklig centralorganisation, däribland det stora indiska lärarförbundet, All India Primary Teachers Federation (AIPTF).

INTUC, HMS och SEWA tillhör Världsfacket ITUC.

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken. 

I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av Indien:

Inte ratificerade av Indien:

Senast uppdaterad: 

Januari, 2019, Mats Wingborg. 

För mer info kontakta info@uniontounion.org. För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och nyhetssajten LabourStart.

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.

Facket i världen

I Union to Unions databas Facket i Världen kan du hitta information om arbetsmarknaden och den fackliga situationen i 144 låg- och medelinkomstländer. Databasen uppdateras kontinuerligt för att det ska finnas uppdaterad information på svenska om facket runt om i världen. Du kan också läsa om de svenska fackens utvecklingsprojekt