Gambia
Gambia består av en smal kustremsa längs Gamibafloden omgivet av Senegal. Landet blev brittisk koloni 1888. Självständighet uppnåddes 1965. Efter en militärkupp 1994 har turismen - landets främsta inkomstkälla - minskat. Det finns en lång facklig tradition i Gambia, men fackliga rättigheter kränks ständigt. Det finns tre fackliga centralorganisationer, men ingen är ansluten till Världsfacket, ITUC.
Fakta
Gambia är extremt beroende av jordnötsproduktionen, som svarar för 90 procent av exportinkomsterna. Mindre viktiga exportvaror är bomull, ris och fiske. Kina är Gamibias största handelspartner. Ca 70 procent av befolkningen lever på jordbruk, ofta i små familjeenheter.
Turismen som varit i kris har nu börjat återhämta sig sen landet fått en demokratiskt vald ledning 2017. Många gambier är beroende av turismen för sitt uppehälle; som taxichaufförer, souvenirförsäljare, olika servicetjänster. Ett problem är då också att turismen är säsongsbetonad. Biståndsberoendet är mycket stort och hjälp från gamiber i utlandet motsvarar 20 procent av statens budget.
Fackföreningsrörelsen i Gambia har en lång tradition, men är också starkt splittrad. Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC har kritiserat Gambia för att kränka de fackliga rättigheterna och omfattande förekomst av barnarbete; rätten att organisera sig fackligt nekas många grupper. Internationella Journalistfederationen, IFJ, har också vid flera tillfällen framfört klagomål mot den gambiska statens och polisens trakasserier. Tack vare internationellt stöd har man lyckats få regeringsfientliga journalister frigivna.
Det finns i dag tre dominerande centralorganisationer och ett stort antal autonoma förbund. De två största centralorganisationerna är Gambia Workers Confederation (GWC) som har 52 000 medlemmar och är anslutet till ITUCs afrikanska regionala organisation och Gambia Workers Union (GWU) med ca 8 000 medlemmar. ITUC har agerat för att de två organisationerna ska gå samman och bilda en centralorganisation.
Dessutom finns Gambia Labour Congress som är anslutet till den kommunistiska fackliga internationalen World Federation of Trade Unions, WFTU
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Gamiba har ratificerat samtliga åtta kärnkonventioner men tillämpningen är bristfällig.
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Maj 2019 av Kjell Kampe.
För mer info kontakta info@uniontounion.org.
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
Utvecklingsprojekt i Gambia
Facket i världen
