2015-04-29

Fritt fall för utsatta i kollapsat Nepal

Nepal har drabbats av en jordbävning vars omfattning vi inte ännu känner till. Sökande efter överlevande - och en framtida återuppbyggnad - försvåras av att de unga i stort sett inte finns kvar i landet. De har migrerat i jakten på ett arbete.

När jag i oktober besökte Nepal fick jag insikt i vidden av problemen som landet tampas med, ett land som av FN rankas som ett av världens minst utvecklade och allra fattigaste. De låga lönerna och bristen på arbete har fått migrationen till närliggande länder att öka, med tusentals utfärdade arbetstillstånd i veckan.

Landet har satt arbetsmigrationen i system. Konsekvensen är att många byar saknar arbetsför befolkning, bara den äldre generationen och barnen är kvar. Efter lördagens jordskalv har kommunikationer brutits och vägar förstörts till just dessa områden. Trots att 21 länder nu bidrar med katastrof-hjälp befarar många därför ändå det värsta. Om detta vittnar det nepalesiska facket Gefonts president, Bishnu Rimal, i sociala medier.

Med en naturkatastrof av denna magnitud ställs allt på sin spets, och konsekvenserna av att Nepal har blivit ett land utan en ung arbetsför generation är slående. Vem ska kunna genomföra akuta räddningsaktioner ute i byarna, om där bara finns äldre människor och barn? Det saknas också vatten, mat och tidvis elektricitet.

Samtidigt har landet en situation där migranternas pengar blivit en betydande del av landets ekonomi, där privatpersoners betalningar från utlandet, remitteringar, under senaste året uppgått till 29,1 procent av landets BNP.

Den fruktansvärda sanningen är dessutom att dessa penningflöden och jakten på ett jobb ofta slutar i oerhörda tragedier. Varje dag anländer, enligt fackföreningar i Nepal, upp till elva likkistor till Katmandus flygplats.

Migrantarbetarna blir exploaterade, många skadas för livet eller omkommer. Det är framförallt de omänskliga arbetsvillkoren i gulfstaterna som ligger bakom dödsfallen. Det så kallade Kafala-systemet, som ger arbetsgivarna långtgående rättigheter att kontrollera migranternas tillgångar och beslagta deras pass, gör det dessutom omöjligt att nu återvända hem och delta i räddningsarbetet.

Under besöket i oktober träffade jag unga kvinnor och män på det nepalesiska facket Gefonts kontor. De berättade om sina framtidsdrömmar. Trots att flera vittnade om att ha blivit utnyttjade i jakten på ett arbete, tvekade de inte att försöka pröva lyckan igen. Att vara kvar i Nepal var inget alternativ. En av dem, en tjugoårig kvinna som hette Mina Bhatta, återvände hem efter att ha arbetat i Malaysia. Genom en rekryteringsbyrå erbjöds hon att arbeta inom paketeringsindustrin. Hon betalade tusen dollar för att få arbete och resa, samt hjälp med dokument. Hon utlovades en bra månadslön på 250 dollar.

Väl på plats ändrades villkoren och Mina Bhatta placerades att sy kläder. Hon berättade att leveranstakten var hög och att hon inte kunde leverera i enlighet med målen. När Mina Bhatta inte levererade som förväntat uteblev den goda ersättningen. Av de tio månader hon var i Malaysia erhöll hon lön för endast tre månader, och även den var lägre än den utlovade. Tillslut var hon tvungen att åka hem. Trots sin erfarenhet sökte hon efter möjligheten att flytta ut igen, i likhet med de flesta andra återvändare som jag träffar. Jag frågar vad deras föräldrar säger om att de ska resa iväg igen och ta stora risker. De svarar att föräldrarna vill att de åker, familjerna behöver pengar. Dessutom säger de sig inte ha något val, i Nepal finns inga jobb.

Det är till största delen unga män som arbetsmigrerar från Nepal, men även kvinnor söker lyckan utomlands. Många reser från landets fattigaste områden, som dräneras på unga människor. De som lämnats kvar, de äldre och de små, får i första hand bära konsekvenserna av ett kollapsat system där framtidsdrömmar endast kan förverkligas med risk för mänskliga tragedier.

Efter den senaste naturkatastrofen befinner de sig i fritt fall.