2002-04-22

Facket får ökad insyn

Världsbanken ställer nu krav på att låneländerna ska upprätta fattigdomsstrategier i sitt budgetarbete - PRSP- Poverty Reduction Strategy Papers. I det arbetet ska facket och andra civila organisationer ha inflytande.
-Det ger insyn och ökade möjligheter att påverka utvecklingen, men det är ingen revolution. Fortfarande trycker Världsbanken och Valutafonden på för privatisering, liberalisering och nedskärning av den offentliga sektorn.
Det konstaterade Peter Bakvis från FFI, Fria Fackföreningsinternationalen i Washington, som har utarbetat en manual för hur fackföreningarna ska arbeta med PRSP.

-Hittills har tio länder lagt fram sina rapporter. Inflytandet från ”det civila samhället” har varierat mycket, berättade Peter Bakvis på Biståndsnämndens seminarium ”Den globala fattigdomen – en facklig fråga?”
Han tog några exempel:
I Nya Guinea och Georgien har arbetet fungerat ganska bra. Fackliga ledare har deltagit i hela processen och också fått gehör för förändringar. I Uganda och Tanzania har regeringarna gjort rapporten och först i efterhand tagit kontakt med facket och andra organisationer för rådfrågning, detta eftersom de känner till att det är ett krav från Världsbanken.
I andra länder har frivilligorganisationerna visserligen funnits med i arbetet, men det har inte återspeglats i slutrapporten. I Ghana t ex såg processen mycket lovande ut, facket deltog hela vägen – men sedan skrev en lekman slutrapporten utan att frivilligorganisationerna fick delta.
Det finns också exempel på länder där de alls inte tillfrågats.
-Detta är över huvud taget inte tillåtet, konstaterade Peter Bakvis.
FFI har nu begärt att Världsbankens vårmöte i april uttalar att de fackliga organisationerna ska delta i arbetet med PRSP.

Ger möjlighet att påverka
Det var för tre år sedan som Världsbanken och Valutafonden (IMF) tog beslutet att de länder som berörs av skuldsanering eller får reducerade räntor på sina lån ska lämna en rapport hur de ska minska fattigdomen. Rapporterna ska omfatta tre års arbete. Man ska specificera sådant som tillgång till rent dricksvatten, tillgång till skolor och vård.
I dag berörs 81 länder.
Medan direktiven tidigare strikt gavs av Världsbanken och IMF till ländernas regeringar, utformar nu länderna själva strategierna för att bekämpa fattigdomen.
Och det ska alltså ske i samarbete med ”det civila samhället” – där fackföreningarna är en viktig del.
-I början var vi skeptiska till om detta skulle kunna förändra något. Världsbanken har ju alltid bara varit intresserad av den ekonomiska tillväxten i sig, inte till hur pengarna fördelas. Men fattigdomen kan öka även under en ekonomisk tillväxt.
-Efter en analys såg vi att detta faktiskt ger oss möjlighet att påverka den nationella politiken i länderna och hur Världsbanken och IMF spenderar pengarna.
En förhoppning är att kunna påverka Världsbankens ensidiga syn på att privatiseringar och liberalisering av marknaden alltid är av godo – och att tillväxten drivs framåt om arbetarskyddet minskar och arbetstidslagarna görs mer liberala.
-Riktlinjerna är ofta mer ideologiska än praktiska. Här har vi nu möjlighet att påverka länderna och Världsbanken så att åtminstone grundläggande villkor för arbetsmiljön respekteras. Vi får tillfälle att visa på alternativ och peka på vilka negativa effekter exempelvis privatisering kan ha.

Kämpar för arbetares rättigheter
Peter Bakvis konstaterade att Världsbanken och IMF är de absolut största och mest inflytelserika biståndsgivarna. Dessutom har nu även andra organ anpassat sina villkor efter de nya fattigdomsstrategierna – exempelvis utvecklingsbankerna i Afrika, Asien och Mellanamerika och en hel del bilaterala givare.
En fördel i PRSP-arbetet är att frivilligorganisationerna bildar en bred social allians – det kan ge en vidare inverkan på den politik som förs.
-Vi inom fackföreningsrörelsen måste se till att arbetets villkor och arbetares rättigheter kommer in i budgetarbetet. Och vi måste komma in också i de makroekonomiska frågorna, i dag deltar vi inte i debatten kring de övergripande besluten om exempelvis valutapolitik och skatter, sade Peter Bakvis.
Samtidigt varnade han för att fackföreningarna ska ha för höga förväntningar på PRSP: det är ingen revolution. Och det krävs stora insatser för att verkligen få det inflytande man har på papperet.
-Vi får inte heller ensidigt arbeta med målet inriktat mot PRSP. Givetvis måste vi fortsätta med den övriga fackliga kampen för exempelvis de fattiga lantarbetarna i Afrika.
Han varnade också för att PRSP kan leda till att man bara fokuserar på de allra fattigaste fattiga och missar de fattiga som ligger snäppet ovanför fattigdomsgränsen. Han pekade också på risken att länder skriver sin rapport utifrån vad de av erfarenhet vet att Världsbanken vill ha och drar sig för att till exempel begränsa importen för att vara säker på att få lånen godkända.

Manual på fem språk
FFI arbetar nu aktivt för att förankra de fackliga synpunkterna i processerna och har träffat ett flertal delegater från PRSP-länder. FFI tar också fram utbildningsmaterial till facken i länderna – många fackföreningar saknar grundläggande kunskaper i sådant som budgetarbete. Många saknar också experter, ett fåtal organisationer i Afrika har t ex ekonomer i sina organisationer.
En viktig del avi det fackliga arbetet är den manual som FFI har utarbetat till hjälp för arbetet med PRSP. Den finns på fem språk. 157 miljoner medlemmar i 148 länder är anslutna till FFI – och 40 procent av dem berörs av arbetet med fattigdomsstrategierna.
Av de 81 länder som berörs i dag finns 42 i Afrika, 21 i Asien, nio i Latinamerika och nio i Centraleuropa, Östeuropa och fd Sovjet.