Ekvatorialguinea
Ekvatorialguinea är det enda spanskspråkiga landet i Afrika. Landet har lidit under hårt förtryck sedan självständigheten från Spanien 1968. Oljefyndigheter har gjort att landets BNP ökat kraftigt. Grundläggande fackliga rättigheter saknas. Barnarbete är vanligt och slavarbete förekommer.
Fakta
Ekvatorialguinea har stora oljefyndigheter som lett till en snabb ökning av landets BNP, men rikedomarna har bara kommit den styrande eliten till godo, hälften av befolkningen lever på mindre än 2$ per dag och arbetslösheten är hög. Landet har en av världens mest brutala regimer och korruption och allmän misskötsel har gjort att ekonomin har stagnerat de senaste åren.
Landets basnäring är jordbruket. Kakao stod tidigare för landets exportinkomster, men den brutala regimens misshushållning med jordbruket har minskat möjligheten att få till stånd en tillväxt inom jordbrukssektorn.
Arbetsförhållandena är ofta mycket dåliga; barnarbete är vanligt och slavarbete förekommer.
Rätten att organisera sig fackligt fungerar inte i praktiken. Landet har inte sänt någon delegation till ILOs årliga konferens och inte heller någon rapport. ILO har uppmanat regeringen att se till att lagstiftningen moderniseras för att stämma överens med ILOs kärnkonventioner.
Människorättsorganisationer har kunnat konstatera att tvångsarbete och slaveri förekommer i gruvor och på kakaoplantager.
Drygt 20 000 flyktingar från Ekvatorialguinea lever i Gabon. Av dessa finns många som är fackligt aktiva där. Denna grupp kan vara ett embryo till en facklig organisation i Ekvatorialguinea den dag detta blir möjligt. Den politiska opposition som nu är tillåten i landet, efter påtryckningar utifrån, har också ett program för facklig aktivitet.
En facklig organisation styrd av Arbetsmarknadsdepartementet har rapporterats men någon facklig verksamhet har aldrig noterats i landet. Två förbund, Union Sindical de Trabajadores de Guinea Ecuatorial (UST) och Sindicato Independiente de Servicios (SIS), har båda nekats registrering.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Ekvaroialguinear har ratificerat samtliga åtta kärnkonventioner, men bryter ständigt mot samtliga.
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Januari 2019 av Kjell Kampe.
För mer information kontakta info@uniontounion.org.
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
Facket i världen
