Dominikanska republiken
Dominikanska Republiken, såsom många andra öar i Västindien, lever till stor del på turismen. Den traditionella sockerindustrin har marginaliserats och försöken att bygga upp ekonomiska frizoner möter hård konkurrens från låglöneländer i Asien. Ekonomin har förbättrats men cirka en tredjedel av befolkningen lever i fattigdom och den informella sektorn är stor.
Fakta
Landets ekonomi har traditionellt varit baserad på jordbruksexport, framför allt socker, men har sedan 1980-talet diversifierats. Industrin står nu för en tredjedel av BNP, därefter kom handel, tjänster och jordbruk. Turismen är också en av ekonomins viktigaste sektorer. Över hälften av arbetskraften finns inom den informella sektorn.
De ekonomiska frizonerna anses viktiga för sysselsättningen, men har utsatts av hård konkurrens från Asien. 2017 lyckades fackföreningar sluta ett avtal som innebar rejäla löneökningar för anställda i frizonerna och det var första gången på decennier som parterna nådde ett avtal via förhandlingar.
Alla anställda har rätt att organisera sig men det krävs minst 20 anställda för att bilda en facklig organisation. Statsanställda kan bara bilda en fackförening om minst 60 procent av de anställda i ett givet offentligt organ samtycker till att bli medlemmar. För att få förhandla om kollektivavtal måste en organisation företräda majoritet av de anställda på företaget eller i branschen. Strejk kan bara utlysas om en majoritet av de anställda, organiserade och oorganiserade, röstar för den.
Fackföreningarna är svaga och motarbetas av arbetsgivarna. Det gäller särskilt i frizonerna, där arbetsrätten inte respekteras. Fackliga ledare har avskedats och i vissa frizoner har arbetsgivarna hyrt in soldater för att hindra facklig verksamhet. Sedan parterna lyckades förhandla fram ett avtal för frizonerna 2017 har dock förhållandena förbättrats och bland annat skapades en trepartskommission för att diskutera arbets- och levnadsvillkoren för arbetarna i frizonerna.
De tre centralorganisationer är alla anslutna till världsfacket ITUC: Confederación Autónoma Sindical Clasista (CASC), Confederación Nacional de Trabajadores Dominicanos (CNTD) och Confederación Nacional de Unidad Sindical (CNUS).
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.
Ratificerade av landet:
ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
ILO 138 – Minimiålder för arbete
ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Augusti 2019, Johan Schmidt
För mer info kontakta info@uniontounion.org.
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
Utvecklingsprojekt i Dominikanska republiken
Facket i världen
