Colombia
Colombia är en demokratisk republik styrd av en president som är både stats- och regeringschef. Efter ett mer än 50 år långt inbördeskrig skrev regeringen under ett fredsavtal med vänstergerillan Farc år 2016. Fackföreningsrörelsen är fri men utsattes för en brutal förföljelse under kriget då tusentals fackliga ledare mördades. Våldet har minskat men inte upphört och fackföreningsrörelsen är fortsatt hårt pressad och har svårt att organisera folk.
Fakta
Colombia är ett medelinkomstland, Latinamerikas fjärde största ekonomi och har haft en god tillväxt de senaste åren tack vare höga priser på olja, kol och andra råvaror. Fattigdomen har minskat men de sociala klyftorna är fortfarande djupa. Idag finns en majoritet av den formella arbetskraften inom tjänstesektorn medan runt 15 procent arbetar inom respektive industri och jordbruk. Den informella sektorn har också vuxit och sysselsätter idag kring hälften av den arbetsföra befolkningen.
Ekonomin har traditionellt baserats på jordbruk och kaffe, tobak och bananer var tidigt Colombias stora exportprodukter. Från 1940-talet och framåt utvecklades också en inhemsk industri skyddad av tullar och andra importhinder. Jordbruket som 1960 stod för 50 procent av landets BNP minskade succesivt till 35 procent 1970 och står idag för knappt cirka 7 procent av BNP. I början av 1990-talet anammade Colombia en mer nyliberal politik med sänkta tullar, utförsäljning av statliga verksamheter och förmånliga villkor för utländska investerare. Konsumtionen ökade vilket också höjde tillväxten men även inflationen, som nådde över 30 procent, och den ekonomiska tillväxten stannade av, samtidigt som den väpnade konflikten förvärrades.
De höga råvarupriserna det första decenniet efter millennieskiftet stimulerade en kraftig expansion av olje, gas och kol-sektorn som ledde till en ekonomisk återhämtning. Colombia slöt också ett antal frihandelsavtal med USA och EU och andra stora marknader som åter ledde till ökad konsumtion men också ökad import och stora konkurrensproblem för den inhemska produktionen.
Under de mest intensiva perioderna av den väpnade konflikten dödades hundratals fackligt aktiva varje år och Colombia var det farligaste landet i världen för fackföreningsledare. Våldet har minskat de senaste åren men fortfarande mördas ett stort antal fackliga och ledare från andra sociala rörelser. Mellan april 2018 till mars 2019 mördades enligt världsfacket ITUC:s rapport Global Rights Index 34 fackföreningsmedlemmar. Våldet, den anti-fackliga lagstiftningen och reformer av arbetsrättslagstiftningen har lett till en försvagning av de fackliga organisationerna och organisationsgraden som var kring 25 procent på 1970-talet har sjunkit till knappt 4 procent. De senaste årens förändringar av arbetslagstiftningen har inneburit längre arbetsdagar samtidigt som anställningsskyddet försvagats och formerna för tillfälliga anställningar och korttidskontrakt utökats.
För att bilda fackförening krävs minst 25 personer med fast anställning. Det är endast företagsfack som har rätt att förhandla, sluta kollektivavtal och utlysa strejker. Vid en konfliktsituation måste två tredjedelar av majoritetsfackets medlemmar eller majoriteten av de anställda rösta för strejk. Arbetsmarknadsministeriet kan gå in och beordra omröstningar på arbetsgivarens begäran och tvinga parterna till obligatorisk skiljedom i en konflikt om strejk pågått mer än 60 dagar.
Det finns tre centralorganisationer i Colombia. Central Unitaria de Trabajadores de Colombia, CUT och Confederación de Trabajadores de Colombia, CTC är medlemmar i världsfacket ITUC. Den tredje centralorganisationen Confederación General de Trabajo, CGT lämnade 2017 den regionala organisationen TUCA på grund av politiska meningskiljaktigheter och bildade en egen organsiation för Latinamerika kallad Alternativa Democrática Sindical de las Américas, ADS.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.
Ratificerade av landet:
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Januari 2019, Johan Schmidt
För mer info kontakta info@uniontounion.org.
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
Utvecklingsprojekt i Colombia
Facket i världen
