Burundi
I samband med självständigheten 1962 delades den belgiska kolonin upp i två länder; Burundi och Rwanda. Under 1990-talet präglades landet av svåra motsättningar och inbördeskrig som resulterat i omkring 250 000 dödsoffer och 800 000 flyktingar. Situationen för facket är mycket svår. Två fackliga centralorganisationer är anslutna till världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC
Fakta
Burundi är ett mycket tätbefolkat land – ca 10 miljoner på en yta något mindre än Dalarna. Landets ekonomi är helt beroende av jordbruket där 90 procent av befolkningen arbetar, men många måste kombinera det med andra jobb inom den informella sektorn för att klara sitt uppehälle. Kaffe och te utgör de främsta exportvarorna. Det gör också ekonomin mycket väderberoende. Burundi är ett av världens absolut fattigaste länder.
Tullfriheten i den Östafrikanska ekonomiska gemenskapen gynnar landet och den ekonomiska utvecklingen var god i några år fram till den politiska krisen i samband med valen 2015. Sedan dess är landet i konstant kris, arbetslösheten hög och levnadsomkostnaderna har stigit kraftigt. Biståndet som länge utgjort närmare 50 procent av BNP har minskat drastiskt efter krisen 2015.
Burundi hör till ett av de länder i världen där det är svårast att bedriva facklig verksamhet och fackligt aktiva förföljs. Världsfacket ITUC och den afrikanska journalistfederationen har framfört skarp kritik mot godtyckliga arresteringar av fackliga företrädare. Det finns flera exempel på gula fackföreningar som initierats av myndigheterna.
Det förekommer förhandlingar mellan fack och statsmakterna, men den fackliga aktiviteten som var låg redan före krisen 2015 har nu nästan upphört. De flesta löntagarna finns inom den informella sektorn och saknar helt fackliga rättigheter.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Burundi har ratificerat samtliga åtta kärnkonventioner men bryter konsekvent mot samtliga.
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Det finns idag två fackliga centralorganisationer som är anslutna till världsfacket ITUC:
Confédération des Syndicats du Burundi, COSYBU med 12 000 medlemmar, vars ledare och många andra fackligt aktiva nu tvingats fly till Rwanda.
Confédération Syndicale du Burundi, CSB med 5 500 medlemmar.
Några förbund, till exempel lärarförbundet bedriver verksamhet och har bland annat viss facklig utbildning.
Uppdaterad januari 2019 av Kjell Kampe
För mer information kontakta info@uniontounion.org
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
