Burkina Faso
Burkina Faso är ett av världens fattigaste länder. Analfabetismen i Burkina Faso bedöms vara den högsta i världen. Det finns en lång facklig tradition i landet, men den fackliga rörelsen är splittrad.
Fakta
Jordbruket dominerar ekonomin, men export av guld inbringar nu mer exportinkomster än bomull. De magra jordarna och återkommande torka medför att man tvingas importera livsmedel. Ekonomin präglas av ett stort handelsunderskott och exportinkomsterna täcker bara en tredjedel av importen. Landet är starkt beroende av utländskt bistånd.
Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC har konstaterat i en rapport om ”The Washington consensus” att bomullsindustrin är ett exempel på hur framgångsrika exportsatsningar inte löser ekonomiska problem för landets befolkning. Många invånare har sökt sig till grannländerna, främst Ghana och Elfenbenskusten, för att klara försörjningen. Mauretanien, Mali, Niger, Tchad och Burkina Faso har gått samman i en ekonomisk samarbetsorganisation som får namnet G5 Sahel.
Burkina Faso finns av tradition långtgående fackliga rättigheter och trots splittringen och den lilla andelen anställda spelar fackföreningsrörelsen en betydelsefull roll. Det var en generalstrejk 2014 som startade det folkliga upproret som resulterade i att president Campaoré kunde avsättas. Det fanns förhoppningar om stora förbättringar efter revolten men den har nu bytts i besvikelsen över brist på resultat. De politiska partierna uppfattar ofta facken som potentiella rivaler. Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC konstaterar att landets lagar inte stämmer överens med de åtagande man gjort när det gäller bl.a. strejkrätt och barnarbete. Strejker förekommer dock; grupper som strejkat de senaste åren är bland andra lärare och sjukhuspersonal.
ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.
Burkin Faso har ratificerat samtliga åtta kärnkonventioner men brott mot dem är inte ovanligt.
- ILO 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete
- ILO 87 – Föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten
- ILO 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt
- ILO 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön
- ILO 105 – Avskaffande av tvångsarbete
- ILO 111 – Diskriminering vid anställning och yrkesutövning
- ILO 138 – Minimiålder för arbete
- ILO 182 – Mot de värsta formerna av barnarbete
Det finns sex centralorganisationer, varav fyra är anslutna till Världsfacket, International Trade Union Confederation, ITUC.
Confédération Nationale des Travailleurs Burkinabé (CNTB), 30 000 medlemmar.
Confédération Syndicale Burkinabé (CSB) med 21 375 medlemmar.
Organisation Nationale des Syndicats Libres (ONSL), 42 500 medlemmar.
Union Syndicale des Travailleurs du Burkina (USTB), 8 700 medlemmar.
Inom ramen för LO:s och TCO:s panafrikanska program finns en facklig samarbetskommitté mellan de fem största centralorganisationerna. Många gemensamma fackliga aktiviteter har genomförts; bl.a. ett framgångsrikt arbete för att organisera den informella sektorn.
Internationella Transportfederationen har sin koordinator för Västafrika i Ouagadougou.
För mer information kontakta info@uniontounion.org
För mer bakgrund och fakta om landet som inte rör just arbetsmarknad och facklig verksamhet rekommenderar vi Utrikespolitiska institutets sida Landguiden som uppdateras dagligen och har grundläggande information om alla länder tillgängligt. Nyhetssajten Labourstart har en bra sökfunktion per land för nyheter om just arbetstagares rättigheter.
