Vi är den förändring vi söker

2017 har varit året när den globala aktivismen återföddes på allvar. Det skriver Kristina Henschen, chef för Union to Union.

Det ligger makt i att inse att det är vi själva som åstadkommer förändring.

Fackföreningsrörelsens grundtanke springer ur just den insikten, att gemensamt och enat kan vi göra skillnad. Och att vi är så många, så oerhört många med 181 miljoner medlemmar.

Här är några exempel på effektiv egenmakt, som jag särskilt har följt under året:

  • I Indien organiserar sig de fattigaste av de fattigaste kvinnorna. Gatusopare, gatuförsäljare och sopsamlare kräver framgångsrikt sina rättigheter genom det indiska facket för kvinnor inom den informella ekonomin, SEWA. I samarbete med både flera globala och svenska fack, som IF Metall och Unionen, erhåller kvinnorna för första gången en identitet genom ett id-kort, och på så sätt även tillgång till social välfärd. Deras barn får fackliga stipendier och börjar studera, istället för att följa i sina föräldrars fotspår. Genom fackliga kvinnokollektiv skapar de andra möjligheter till försörjning.

  • I Togo tar hushållsanställda klivet framåt. Det globala facket IUF, ihop med svenska fack, har lyckats organisera hushållsanställda, som ofta är utsatta och i en gråzon vad gäller anställningar.

  • I Belarus är fackrörelsen ljuset i det repressiva mörkret. Den oberoende fackliga rörelsen är landets största medlemsorganisation, och den kämpar vidare, trots säkerhetspolisens tillslag mot kontor, falska anklagelser och fängslanden av fackliga aktivister.

Våldet ökar, men det finns hopp

Det här pågår samtidigt som arbetstagarna världen över blir allt mer utsatta, enligt det globala rättighetsindexet:

  • Antalet länder där arbetstagare riskerar att utsättas för våld har ökat till 59
  • I 60 procent av världens länder saknar många arbetstagare rätten att organisera sig
  • I 82 procent av länderna saknar många arbetstagare rätten att förhandla kollektivt

Genom åren har demokratiska världsledare, som Mahatma Gandhi och Nelson Mandela, formulerat sig kring just vikten av egenmakt och förändring. Gandhi sa exempelvis ”Var den förändring du vill se i världen” och Mandela att ”… fattigdom är inte naturligt. Det är skapat av människan och kan överbryggas och utrotas genom mänskliga handlingar”.

Under 2017 var det som om den insikten föddes på nytt.

Aldrig har det varit mer folk på gatorna i politiska protester, för att citera feministen Gloria Steinem. Mer än under USA:s krig mot Vietnam.

Tillsammans mot orättvisor 

När manöverutrymmet för civilsamhället minskar sker förhoppningsvis ett uppvaknande. Där det fortfarande finns möjlighet att protestera gör människor det.

Protesterna ser olika ut, från det fackliga motståndet till kraften i sociala medier som genom nätverket #jagärhär. Uppropet har 75 000 följare, som agerar gemensamt i sociala medier mot hat och rasism.

Dagens aktivism består även av dokumentläckor som får enorma följder. När omoralisk skatteplanering avslöjas genom den så kallade Paradisläckan börjar huvuden rulla. 2017 är året då vi insett att åtta groteskt rika män äger lika mycket som halva jordens befolkning, alltså de 3,6 miljarder människor som utgör de allra fattigaste, enligt organisationen Oxfam.

Aktivismen är också kraften i gemensamma upprop som #metoo. Ett avgrundsvrål som även tar höjd för att tvätta den smutsiga byk som vi inom facket måste göra upp med, under beteckningen #inteförhandlingsbart.

Förnyad global aktivism

I allt detta finns det hopp.

2017 är en tid av uppvaknande. Vi står mitt i en förnyad och återfödd global aktivism, något som Världsfacket ITUC:s generalsekreterare Sharan Burrow diskuterade vid Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.

Insikten att vi själva utgör förändringen är mäktig. Som den förre amerikanske presidenten uttrycker det: ”Förändring kommer inte om vi väntar på en annan person eller en annan tid. Vi är de som vi väntat på. Vi är den förändring som vi söker.”

God helg och ett gott nytt år!

Kristina Henschen