Union to Union fyller 40 stolta år

Vår organisation firar 40 år.
Det är fyra årtionden av viktiga och stolta solidaritetshandlingar.
Hur det skulle gå till var ingen självklarhet, då för fyrtio år sedan.
Det står klart i ett av de dokument som finns från den tid när vi bildades, daterat 1977.

Att bilda vår organisation var ett stort steg för fackföreningsrörelsens internationella samarbete och föregicks av diskussioner under många år.

Redan vid 1900-talets början tog visserligen LO emot solidaritetsstöd från landet Rhodesia (nuvarande Zimbabwe), men samarbetet handlade efter det mest om informationsutbyte mellan den europeiska fackföreningsrörelsen och i någon mån med fack i USA, Kanada och Australien.

Viljan större än möjligheterna

Efter andra världskriget slut växte behovet av fackliga biståndsinsatser starkt i och med att kolonialländerna frigjorde sig, och i takt med den ökade kunskapen om förhållandena med snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist och ansatser till industrialisering. Klassklyftorna i samarbetsländerna blev den svenska fackföreningsrörelsens angelägenhet i det fortsatta internationella fackliga samarbetet. Ett stort problem hade länge utgjorts av kolonialväldet: ”En effektiv spärr för facklig verksamhet av betydelse i de kolonialt styrda världsdelarna”, konstateras det i en historisk tillbakablick inför vårt bildande. Det framgår av promemorian "Internationell facklig biståndsverksamhet i samverkan mellan LO och TCO" som upprättades inom LO/TCOs internationella sekretariat och godkändes i april 1977 av LO/TCOs internationella kommitté.

Viljan var alltså under lång tid större än möjligheterna.

Diskussioner om "regeringspengar"

Hur gick det då praktiskt till?
Det gryende fackliga solidaritetsarbetet kanaliserades först via en internationell solidaritetsfond, men åsikterna gick isär hur projekten skulle hanteras. Det rådde exempelvis olika åsikter kring formen för projekten, skulle det ske enbart via internationalerna eller på annat vis? När solidaritetsfondens medel därför minskade uppstod diskussionen kring Sida-bidrag. Men den svenska rörelsen var oenig om detta var rätt väg. Särskilt LO-sidan ansåg att medel från staten, ‘‘regeringspengar’’, inte var aktuellt: den fackliga verksamhet skulle hållas ”fri och oberoende av direktiv, anvisningar eller annan inblandning från statens sida.”

Bland de fack som inte höll med fanns Svenska Lantarbetareförbundet (idag del av Kommunal). De valde att vända sig till myndigheten Sida och initierade sannolikt det första fackliga Sida-finansierade projektet 1970. Förbundet saknade egna medel, men såg stora behov, och lantarbetarna fick bidrag för ett treårigt projekt i Nigeria. Efter turbulens omdirigerades projektet till Etiopien 1971, men avbröts på grund av utvecklingen. Året därpå fick Svenska lantarbetareförbundet nya medel för projekt i Colombia.

Motståndet mot statliga medel till internationella projekt avtog, eftersom det i efterhand blev uppenbart att det var möjligt att bibehålla det fackliga oberoendet.

Ett nytt, stort steg 2015

Det fackliga biståndet utvecklades sedan snabbt, i början tillät myndigheten Sida endast utbildningsinsatser och krävde en egeninsats på 20 procent. 1977 tilldelades LO/TCO, som första organisation, ett så kallat ramanslag. För att förenkla hanteringen valde facken att samma år bilda LO/TCO Biståndssekretariat. Tre handläggare och två sekreterare behövdes, resonerades det.

Sedan dess har vi kämpat på, och är idag 19 personer i tjänst och med en mångdubblad omsättning. Vi stödjer 105 olika projekt i 93 länder. Och det är länge sedan vi diskuterade i termer av bistånd. Idag är det vedertagna begreppet utvecklingssamarbete och sker mer horisontellt, mellan fack till fack. Vårt samarbete är även resultatet av den historiska kompromiss som beskrivs ovan, idag arbetar vi både via de globala internationalerna men även bilateralt. Vi tar emot Sida-medel men facken bidrar med egeninsats.
2015 tog vi nästa stora steg, då centralorganisationen Saco blev del av medlemskretsen och vi bytte namn till Union to Union. Rörelsen enades genom utvecklingssamarbetet och det är unikt i världen. Vår historia vittnar om att utan oss skulle världen sannolikt vara en annan. Så visst är det en fantastisk historisk seger, att vi föddes för fyrtio år sedan.

Hurra!

Kristina Henschen