Gör fackens solidaritetsarbete mer känt!

I fyrtio år har facken gjort ett fantastiskt solidaritetsarbete med biståndsmedel. Men det är i stort sett okänt, trots att åtta av tio förtroendevalda tycker att förbundens internationella arbete är viktigt, visar studier. Detta måste ändras, skriver Kristina Henschen, chef för den fackliga biståndsorganisationen Union to Union.

I år fyller Union to Union 40 år och vi har sedan 1977 gjort ett viktigt solidaritetsarbete tillsammans med den svenska fackföreningsrörelsen.

Men idag är det alltför få som känner till att arbetet äger rum. Det är både förvånande och oroväckande. Särskilt som 80 procent av de förtroendevalda törstar efter det globala perspektivet, enligt två studier från Novus och Reformklubben.

Som facklig ramorganisation, med biståndsmedel från myndigheten Sida, vet vi att resultaten på gräsrotsnivå är fantastiska. Vi har bidragit till att den globala fackföreningsrörelsen blivit en unik utvecklingsaktör – som trots motvind lyckas bevisa att fackliga rättigheter alltid är mänskliga rättigheter.

Facket ser, hör och agerar

Genom styrka och energi samarbetar rörelsen för en starkare organisering i länder med utbredd fattigdom. Många av mest utsatta migrantarbetarna från länder som Nepal eller Burma/Myanmar riskerar inte längre att hamna i slaveri, på grund av att facket ser, hör och agerar.

De fattigaste av de fattiga, som skräpsamlarna på soptippar i Ahmedabad i Indien, får genom facklig organisering för första gången en identitet, och har tack vare sina nya id-handlingar tillgång till social välfärd. Barnen kan gå i skolan genom fackliga stipendier och slipper samla skräp i giftiga ångor.

Nyligen träffade jag en kvinna som lämnat sopberget och tillverkar kontorsmateriel vid ett fackligt kooperativ, hon konstaterade:

”För första gången är mina händer är rena när jag går från arbetet. Mitt liv har äntligen blivit värdigt.”

Framgångar mot alla odds

Den globala fackföreningsrörelsen ser till att människors drömmar om ett bättre liv förverkligas – genom anständiga arbetsvillkor. Och det finns många viktiga exempel att vara stolt över, mot alla odds: idag ökar hot och våld mot världens arbetstagare, enligt det globala, fackliga rättighetsindex som världsfacket ITUC varje år tar fram.

Exploateringen av arbetstagare är särskilt svår i låg- och medelinkomstländer, som i tillväxtraketen Indien: där är mer än 90 procent av arbetskraften sysselsatt i den informella ekonomin. Det betyder varken anställningstrygghet eller anständiga arbetsvillkor.

Men samtidigt som projekten som svenska fack stödjer är unika och ofta livsavgörande för människor är det något som skaver: Varför berättar inte facken mer om de otroligt viktiga resultat som de åstadkommer med vårt stöd? Varför är vårt gemensamma arbete fortfarande så okänt, efter 40 år?

Rörelsen - en okänd expert

En del av förklaringen kanske kan finnas i förbundens egen självbild. De fackliga representanternas bedömning av hur erkänd den svenska fackföreningsrörelsen är som en faktabaserad expert inom fattigdomsbekämpning är dyster: endast 2,9 på en skala mellan 1 (sämst) och 5 (bäst).

Det är inte heller många som anser att deras fackliga organisation har strategier för att öka kunskapen hos medlemmar om det globala fackliga engagemanget. Få vet ens om att Union to Union finns: endast fem procent av de fackligt förtroendevalda uppger att de vet vi sysslar med.

Helt klart finns här en oslipad diamant i det framgångsrika solidaritetsarbete som den svenska fackföreningsrörelsen driver i samarbetet med oss. Det måste kommuniceras mer, prioriteras högre och förankras bland förtroendevalda i större grad.

Det är dags att vårt gemensamma arbete får sin rättmätiga ställning som en del av det mest värdefulla som vår svenska fackföreningsrörelse har.

Kristina Henschen

Läs mer: