Pakistan

Fakta

Statsskick
Federal republik
Yta
803 900 kvadratkilometer
Huvudstad
Islamabad
Religion
97 procent av befolkningen är muslimer (77 procent sunni och 20 procent shiá), därutöver finns mindre grupper av kristna, hinduer med flera
Invånare
205 miljoner
BNP/Invånare
5 100 US-dollar
Språk
Punjabi är största språk och talas av 48 procent av befolkningen, därutöver talas sindhi, siraiki, pashtu, urdu med flera språk. Urdu är landets officiella språk
UNDP/HDI
Rangordning: 147, Index: 0,550
Ratificerade kärnkonventioner:
29 - 87 - 98 - 100 - 111 - 105 - 138 - 182

Arbetsmarknad: 

Under de senaste åren har ekonomin växt obetydligt. Samtidigt ökar befolkningen hastigt, vilket leder till en tilltagande fattigdom. För 15 år sedan levde knappt 20 procent av befolkningen under fattigdomsnivån, den andelen är nu 40 procent.

Pakistan är ett jordbruksland, hälften av arbetskraften utgörs av småbönder. Mer än 25 procent av jorden ägs av en procent av jordägarna. Den viktigaste jordbruksprodukten är vete.

Bomullsodlingarna är också av stor betydelse eftersom de ger råvaror till den ekonomiskt viktiga textil- och mattindustrin. Endast 17 procent av arbetskraften har en formell anställning, inom den offentliga eller privata sektorn.

Den fackliga situationen: 

I Pakistan finns omkring 8 000 lokala fackföreningar, dessa organisationer kan besluta om de ska tillhöra en centralorganisation. I dag är knappt fem procent av landets arbetskraft fackligt organiserad. Men eftersom arbetskraften består av 50 miljoner människor betyder det ändå att facket är en stor folkrörelse.

En fråga som vållat återkommande strider mellan regeringen och flera av landets fackliga organisationer är planerna på att privatisera statliga företag och naturtillgångar. De fackliga företrädarna har i regel motsatt sig privatiseringarna, främst av rädsla för att många jobb ska försvinna efter hårda rationaliseringar.

Kvinnorna har en mycket svag ställning på arbetsmarknaden. Ofta uppmanas de att inte skaffa sig ett jobb. De kvinnor som arbetar diskrimineras systematiskt och har långt lägre löner än män.

I Pakistan har regeringen fastställt minimilöner för olika branscher. Lönerna sätts vanligen utifrån denna gräns. Syftet med minimilönerna är att utgöra ett golv för lönenivåerna, men i realiteten fungerar de som ett tak för lönerna.

För en arbetare är minimilönen kring 7 000 rupees i månaden, vilket motsvarar ungefär 600 kronor. Men många arbetsgivare betalar inte ens ut minimilönerna. Då måste facket slåss för att arbetsgivarna åtminstone ska följa lagen.

Barnarbete är vanligt i Pakistan. Enligt ILO (International Labour Organisation) finns 3,6 miljoner barnarbetare mellan 5 och 14 år. 2,5 miljoner personer i Pakistan är tvångsarbetare, en vanlig form är skuldslaveri. Anställda inom exempelvis tegelbruk har skulder till arbetsgivaren som de genom sitt arbete tvingas att betala tillbaka så länge de lever.

Fackliga organisationer: 

Det existerar idag ett flertal fackliga centralorganisationer, varav två tillhör Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS): All-Pakistan Federation of Trade Union Congress (APFTUC) och Pakistan Workers’ Federation (PWF).

Den största centralorganisationen är dock Pakistan Workers’ Confederation (PWC), med tio betydelsefulla medlemsförbund. Den bildades 1995 när åtta fackliga rörelser gick samman. Sammantaget organiserar PWC två procent av arbetskraften.

Flera av landets fackliga strukturer är starkt politiserade, två står långt till vänster och en är högerinriktad. Därutöver finns två centralorganisationer med en utpräglat en religiös framtoning, en är muslimsk och en kristen. I delstaten Baluchistan finns en facklig struktur med namnet Civil Secretariat Employees Association (CSEA). Flera av ledarna för CSEA har blivit fängslade och torterade.

Anslutningen till fackliga organisationer har successivt sjunkit, den viktigaste orsaken är svårigheten för lokala fackklubbar att överleva i samband med att företag har privatiserats.

Senast uppdaterad: 

2017 av Mats Wingborg.
För mer info kontakta info@uniontounion.org

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.