Myanmar (Burma)

Myanmar (Burma - landets officiella namn är Myanmar, men det namn som oppositionen använde under militärdiktaturen, Burma, används också fortfarande) blev självständigt från Storbritannien 1948. Från 1962 till 2011 styrdes landet av en rad olika militärjuntor som förde en medveten isolationsstrategi. Vid valet 2015 vann Nationella demokratiska förbundet lett av Aung Sun Suu Kyi. Huvuddelen av befolkningen är buddister, men flera av landets minoritetsgrupper är förföljda. Särskilt hård har repressionen varit mot den muslimska minoriteten rohingyas. Under 2017 flydde över 600 000 rohingyer till grannlandet Bangladesh. Den tidigare mottagaren av Nobels fredpris, Aung Sun Suu Kyi, blev skarpt kritiserad av det internationella samfundet för att hon inte försökte stoppa fördrivningen.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
678 500 kvadratkilometer
Huvudstad
Rangoon (Nay Pyi Taw är administrativ huvudstad)
Religion
Nästan 90 procent är buddister, men i landet finns också kristna och muslimer.
Invånare
55 miljoner
BNP/Invånare
5 800 US-dollar.
Språk
Burmesiska samt flera minoritetsspråk
UNDP/HDI
Rangordning: 145, Index: 0,556
Ratificerade kärnkonventioner:
29, 87, 182

Arbetsmarknad: 

Förutsättningarna för en positiv ekonomisk utveckling är goda. Burma är ett land rikt på naturresurser, där finns 80 procent av världens samlade teaktillgångar, men också tenn, kol, volfram, bly, zink och ädelstenar.

I landet finns en stor arbetskraft och lönerna är en tredjedel jämfört med grannlandet Thailand. Det har lett till att många utländska företag har etablerat sig i landet, däribland flera klädföretag. En annan växande inkomstkälla är turismen. Många nya jobb har skapats inom den växande hotell- och turismnäringen. 

Ett hinder för fortsatt ekonomisk utveckling är den låga utbildningsnivån, bland annat råder stor brist på personer med teknisk utbildning. Ett annat problem är den omfattande korruptionen.

Den fackliga situationen: 

Under militärstyret var den fackliga rörelsen tvungen att arbeta i exil från Thailand, där Federation of Trade Unions of Burma (FTUB) var den centrala organisationen. I takt med demokratiseringen och liberaliseringen har den fackliga rörelsen återvänt till Myanmar (Burma). Under senare år har mängder med lokala fackföreningar bildats. I ett inledande skede var den framväxande fackföreningsrörelsen väldigt splittrad, men numera står det klart att centralorganisationen Confederation of Trade Unions of Myanmar (CTUM) blivit den ledande fackliga kraften i landet.

Den starkare fackliga närvaron har inneburit krav på kollektivavtal och ny arbetsmarknadslagstiftning. I några fall har oenigheten mellan de fackliga organisationerna och arbetsgivare gett upphov till konflikter. I synnerhet var det ett stort antal konflikter under åren 2013 och 2014. Fackliga företrädare hoppas att en bättre reglerad arbetsmarknad ska bidra till en ökad stabilitet.

En stor grupp burmeser är migrantarbetare och arbetar inom servicesektorn i Thailand, i synnerhet inom turismnäringen och inom livsmedelsindustrin. Även inom denna grupp har protesterna och strejkerna blivit vanligare. Demokratiseringen i Myanmar (Burma) har skapat högre förväntningar av bland dem som arbetar utomlands.

Fackliga organisationer: 

År 1991 bildades det underjordiska Federation of Trade Unions of Burma, FTUB, som en del av oppositionen mot militärregimen. Under 2012 kunde FTUB återvända till Myanmar (Burma) från exilen i Thailand och öppna ett kontor i Rangoon. Därefter har landsorganisationen Confederation of Trade Unions of Myanmar (CTUM) bildats i Burma. CTUM har på kort tid blivit den viktigaste fackliga kraften i landet. CTUM:s medlemmar består av 650 lokala fackföreningar och fackförbund. Under 2015 blev CTUM officiellt registrerad och därigenom accepterad av regeringen. Därutöver existerar flera lokala och oberoende fackföreningar som inte har anslutit sig till någon centralorganisation. 

Senast uppdaterad: 

2017 av Mats Wingborg

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.