Mexiko

Mexiko är en demokratisk, federal republik som leds av en president som väljs för sex år. Revolutionen i början av 1900-talet ledde till en radikal författning med syfte att bygga en demokratisk välfärdsstat. Landet präglas dock av stora sociala klyftor och våld till följd av narkotikakartellernas makt. Fackföreningsrörelsen är fri men splittrad då stora delar haft nära kopplingar till tidigare regeringspartier och saknat möjlighet att agera som en självständig rörelse.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
1 958 000 kvm
Huvudstad
Mexico City
Religion
Katolicism
Invånare
130 miljoner
BNP/Invånare
9 946 US dollar (2017)
Språk
Spanska
UNDP/HDI
HDI ranking: 74 (2017) HDI index: 0,774
Ratificerade kärnkonventioner:
29, 87, 98, 100, 105, 111, 138, 182

Arbetsmarknad: 

Mexiko är fortsatt ett delvis agrart land där lantbruket spelar en betydande roll främst för sysselsättningen på landsbygden, men landets BNP bygger mestadels på industri och servicenäringar medan jordbruket endast står för några procent. Oljan är en viktig inkomstkälla men det statliga oljebolaget har periodvis använts för att finansiera staten. Enligt Världsbankens klassificering räknas Mexiko som ett övre medelinkomstland. 

Under 1980-talet genomfördes en omläggning av den ekonomiska politiken med avregleringar och minskat statligt inflytande över ekonomin. Frihandelsavtalet NAFTA mellan Mexiko, USA och Kanada var grundbulten i reformpaketet som ledde till ökad export och framväxten av sammansättningsfabriker i norra Mexiko nära gränsen till USA.

Internationalisering av ekonomin har inneburit en tudelning av ekonomin och arbetsmarknaden där en teknologiskt avancerad och kapitalkrävande industri har växt fram parallellt arbetskraftsintensiva och lågavlönade verksamheter i sammansättningsfabrikerna i norra Mexiko. På landsbygden har fattigdomen ökat bland småbönderna, framför allt inom indianbefolkningen i södra delarna av landet. 
Den informella sektorn beräknas till cirka en tredjedel av ekonomin och länge var flytten till USA ett sätt att komma undan arbetslöshet och fattigdom. Utvandringen till USA har dock minskat kraftigt på senare år, men pengarna som mexikaner i utlandet skickar hem till sina familjer är fortsatt en av landets viktigaste inkomstkällor.

2012 genomfördes den största arbetsrättsreformen sedan 1970-talet som gav företag större möjligheter att anställa personal på korttidskontrakt och via outsourcing. Den nya lagens ställer ökad krav transparens hos fackföreningarna som bland annat måste offentliggöra sina intäkter.

Den fackliga situationen: 

Lagstiftningen innehåller grundläggande rättigheter för facklig verksamhet men det finns många begränsningar och regler som skapades för att favorisera en mot det tidigare regerings- och statsbärande partiet PRI mycket lojal fackföreningsrörelse. Fortfarande finns systemet med ”skyddskontrakt” kvar som innebär att företag skriver kontrakt om arbetsvillkor med ett förbund som bara finns på papper och som då stänger ute alla andra fack från den arbetsplatsen.

Den totala fackliga anslutningsgraden beräknas till cirka 20 procent, men är betydligt högre inom den formella sektorn. Förbunden inom oljenäringen och offentlig sektor är de starkaste och lärarfacket SNTE (Sindicato Nacional de Trabajadores de la Educación) är det största förbundet i Latinamerika och var nära knutet till PRI, men hamnade på kollisionskurs med presidenten Enrique Peña Nieto när han 2013 lanserade reformer av utbildningsväsendet. Samma år arresterades lärarfackets legendariska ledare Elba Esther Gordillo anklagad för att ha förskingrat drygt en miljard kronor från det förbund hon lett sedan 1989. I samband med avslöjanden om den omfattande korruptionen inom SNTE växte istället det mindre och mer radikala lärarförbundet CNTE (Coordinadora Nacional de Trabajadores de la Educación).

I den privata sektorn och framför allt i de växande sammansättningsfabrikerna (maquiladoras) vid gränsen mot USA har facken haft svårt att organisera folk. Majoriteten av de anställda är unga, ofta kvinnor, och sexuella övergrepp och andra former av trakasserier förekommer i stor utsträckning.

Ratificerade kärnkonventioner: 

ILO:s åtta kärnkonventioner gäller alla människor i alla länder oavsett om deras regeringar ratificerat dem eller inte, eftersom det handlar om mänskliga rättigheter. Trots det är det ändå viktigt att så många länder som möjligt ratificerar konventionerna, så att de inte förlorar sin legitimitet. Att ratificera en konvention sänder en signal om att landet tar frågan på allvar och innebär i praktiken att landet själv ska se till att lagstiftningen i landet är i linje med de krav som konventionen ställer. Det är dock ingen garanti för att länderna följer konventionen i praktiken.

I ILO:s databas Normlex hittar du alla ILO-konventioner och rekommendationer och aktuell information om vilka länder som ratificerat dem.

Ratificerade av Mexiko:

Fackliga organisationer: 

Fackföreningsrörelsen byggdes upp kring förbund lojala mot det statsbärande partiet PRI. Den största landsorganisationen CTM (Confederación de Trabajadores de México), hade i 50 år en och samme ordförande och oberoendet gentemot regeringens politik var mycket begränsat. Den andra stora organisationen är CROC (Confederación Revolucionaria de Obreros y Campesinos). Efter PRIs fall har partiets grepp om facken minskat samtidigt som den interna splittringen också bidragit till försvagade positioner för fackföreningsrörelsen.
Det finns flera centralorganisationer som ibland samarbetar och ibland bekämpar varandra. De består av tusentals lokala fackföreningar, CTM beräknas ha cirka
11 000 medan CROC har runt 3 500 över hela landet. 1997 bildades landets första oberoende fackliga konfederation UNT (Union Nacional de Trabajadores).

Fyra av landets centralorganisationer är med i ITUC: CTM, CROC, UNT och CNT (Consejo Nacional de los Trabajadores). 

Senast uppdaterad: 

Uppdaterad december 2018
Johan Schmidt

För mer information, skriv till info@uniontounion.org

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.