MR i arbetslivet

IFS årliga rapport dokumenterar kränkningar mot ILO:s konvention 87 om föreningsfriheten och skydd för organisationsrätten och 98 om rätten att organisera sig och förhandla kollektivt.

Ur FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 23, över de
grundläggande rättigheterna för en arbetstagare:

”Envar har rätt att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för sina intressen.”

För att se till att mänskliga rättigheter i arbetslivet respekteras finns FN-organet ILO (International Labour Organization), som har till särskild uppgift att hantera frågor som rör arbetslivet. Vid ILO:s möten samlas regeringar, arbetsgivar och arbetstagarorganisationer. Detta ger organisationen en särskild tyngd. ILO har bestämt att följande åtta konventioner ska betraktas som grundläggande rättigheter för arbetare. De kallas för ILO:s kärnkonventioner:

1. Nr 29 – Förbud mot tvångs- och straffarbete (antogs 1930).
Kräver att ett medlemsland som ratificerar denna konvention undertrycker användandet av tvångs- eller obligatoriskt arbete i alla dess former.

2. Nr 87 – Föreningsfriheten och skydd för organisationsrätten (antogs 1948).
Fastslår arbetarnas och arbetsgivarnas rätt att bilda och ansluta sig till de organisationer de vill utan att i förväg inhämta tillstånd.

3. Nr 98 – Rätten att organisera sig och förhandla kollektivt (antogs 1949).
Arbetare ska skyddas mot repressalier på grund av deras organisationstillhörighet. Arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer ska skyddas från varje inblandning från motparten i fråga om organisationens bildande, verksamhet eller förvaltning. Åtgärder för att uppmuntra och främja utvecklandet och utnyttjandet av kollektiva förhandlingar ska vidtas.

4. Nr 100 – Lika lön för lika arbete, oavsett kön (antogs 1951).
Främja och trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

5. Nr 105 – Avskaffande av tvångsarbete (antogs 1957).
Förbjuder användandet av fängslad arbetskraft eller tvångsarbete såsom medel för politisk påtryckning eller skolning eller såsom straff för politiska eller ideologiska åsikter, såsom en form av arbetskraftmobilisering, såsom arbetsdisciplinär åtgärd, såsom straff för deltagande i strejker eller i diskriminerande syfte.

6. Nr 111 – Om diskriminering vid anställning och yrkesutövning (antogs 1958).
En nationell politik som genom metoder anpassade till landets förhållanden och praxis ska utformas och tillämpas för att främja likställighet med avseende på möjligheter och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i syfte att avskaffa diskriminering på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung.

7. Nr 138 – Minimiålder för arbete (antogs 1973).
Syftar till att avskaffa barnarbete. Minimiåldern för att arbeta ska inte vara lägre än åldern för avslutandet av obligatorisk skolgång och i intet fall lägre än 15 år.

8. Nr 182 - Mot de värsta formerna av barnarbete (1999)
Denna konvention är avsedd att komplettera tidigare ILO-instrument om minimiålder för tillträde till arbete och syftar till förbud och omedelbara åtgärder för att komma tillrätta med de värsta formerna av barnarbete. Konventionens åldersgräns är 18 år vilket ansluter till den generella åldersgräns i FN:s konvention om barns rättigheter.

Sverige har ratificerat alla åtta konventionerna.

Upp