Filippinerna

Filippinerna är med sina drygt 100 miljoner invånare ett av Sydostasiens folkrikaste länder. Sedan diktatorn Marcos lämnade landet 1986 har det politiska systemet präglats av en bräcklig demokrati där militären fortfarande har ett starkt inflytande. Filippinerna har inte varit lika ekonomiskt framgångsrikt som regionens "tigerstater", men tillväxten har ökat under senare år. Arbetslivet karakteriseras av en stor informell sektor. Landet har en lång facklig tradition och men den fackliga rörelsen är splittrad utifrån politiska, etniska och religiösa linjer. 

Fakta

Statsskick
republik
Yta
300 000 kvadratkilometer
Huvudstad
Manila
Religion
83 procent av befolkningen är katoliker, 9 procent protestanter och 5 procent muslimer
Invånare
105,8 miljoner (men drygt 10 miljoner bor utomlands)
BNP/Invånare
8 400 US-dollar
Språk
tagalog och engelska är officiella språk, därutöver talas flera minoritetsspråk
UNDP/HDI
Rangordning: 113. Index: 0.699.
Ratificerade kärnkonventioner:
29, 87, 98, 100, 111, 105, 138 och 182

Arbetsmarknad: 

Av en befolkning på drygt 70 miljoner ingår knappt 45 miljoner i arbetskraften. Det innebär att sysselsättningsgraden är hög. Näringsstrukturen är präglad av många serviceyrken, småföretag och en utbredd informell ekonomi. Var fjärde arbetstagare jobbar inom jordbruket. Industrin spelar en blygsam roll i relation till landets storlek.

En stor del av befolkningen är engelskspråkig, det är en av orsaken till att personer från Filippinerna är attraktiva som migrantarbetare. Flera miljoner kvinnor från landet jobbar utomlands med hushållsarbete eller inom sjukvården. Regeringen har till och med kallat kvinnorna ”landets viktigaste exportvara”. Även många filippinska män är migrantarbetare. En fjärdedel av alla sjömän i världen kommer från Filippinerna. Migrationen inneburit en åderlåtning på viktig kunskap. 85 procent av Filippinernas utexaminerade sjuksköterskor arbetar utomlands. Stora mottagarländer av migrantarbetare från Filippinerna är bland annat Saudiarabien och USA.

Filippinerna exporterar elektronik, kläder, koppar och jordbruksvaror framför allt till Japan, USA och Kina. Viktiga importvaror är avancerad teknologi och mineraler.

Den fackliga situationen: 

Den fackliga rörelsen är extremt splittrad. En förklaring är att den filippinska arbetsrätten försvårar facklig organisering. För att få rätt att förhandla måste en fackklubb ha stöd av en majoritet av de anställda på arbetsplatsen. Var femte år organiseras nya lokala fackliga val. Konkurrerande organisationer försöker övervintra på arbetsplatserna och hoppas att vinna nästa val. Ytterligare ett skäl till splittringen är att vissa av organisationerna är starkt partipolitiserade, den politiska splittringen har därför i sin tur bidragit till en facklig splittring.

I Filippinerna idag finns tio fackliga centralorganisationer, över 100 fackförbund och över 10 000 registrerade lokala fackföreningar. Den fackliga centralorganisation som uppger flest medlemmar är högerinriktade TUCP (Trade Union Congress of the Philippines). Organisationen bildades 1975 och tilläts verka fritt under Marcos-diktaturen. TUCP och den mindre centralorganisationen Federation of Free Workers (FFW) tillhör IFS (Internationella Fackliga Samorganisationen).

1980 bildades en ny facklig centralorganisation, KMU-Kilusang Mayo Uno, i protest mot att andra fackliga organisationer inte vågade ta strid mot diktatorn Marcos antifackliga lagstiftning. KMU blev den näst största centralorganisationen men den splittrades 1992. De som bröt sig ut kritiserade det starka sambandet mellan det maoistiska kommunistpartiet CCP och KMU. Ganska snart kom dock även utbrytarna att gå skilda vägar. En gruppering företräder en mer revolutionär linje, en annan gruppering står för en mer reformistisk linje. Ur utbrytargruppen ur KMU har därför två nya centralorganisationer bildats, det revolutionära NCL (National Confederation of Labor) och det reformistiska BMP.

Det har gjorts många försök att ena den splittrade fackföreningsrörelsen. Nyligen bildades den fackliga centralorganisationen Sentro. Där har flera av de progressiva fackliga organisationerna från privat, offentlig och informell sektor samlats. Grundstommen utgörs av Alliance of Progressive Labor (APL), men i Sentro ingår också många andra fackliga organisationer. Sentro skiljer sig från de flesta andra fackliga centralorganisationer genom att man strävar efter att alla anställda på en arbetsplats ska tillhöra samma fackklubb. Ett annat nytt initiativ är Nagkaisa, ett bredare fackligt nätverk. Syftet är att organisera gemensamma aktioner och demonstrationer. En huvudfråga är kampen för säkra och trygga anställningar.Den filippinska arbetskraften består av omkring 45 miljoner personer. Av dessa är mellan 30 och 40 procent sysselsatta i jordbruket.

De fackliga organisationerna har sin bas bland personer med anställningar inom industrin och servicenäringarna. Totalt är organisationsgraden omkring fem procent. 

Fackliga organisationer: 

Trade Union Congress of the Philippines (TUCP) som tillsammans med Federation of Free Workers (FFW) tillhör världsfacket Internationella Fackliga Samorganisationen (IFS). Därutöver finns KMU- Kilusang Mayo Uno, NCL (National Confederation of Labor), LMLC (Lakas Mangagawa Labour Center), APL (Alliance of Progressive Labor) med flera organisationer.

Fackliga hemsidor: www.tucp.org.ph, www.kilusangmayouno.org, www.apl.org.ph, www.sentro.org

Uppdaterat, Mats Wingborg 2018

 

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
5 - Obefintlig garanti för fackliga rättigheter
Läs mer
5 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 5 betyder ingen garanti för rättigheter.