Bosnien-Hercegovina

Staten Bosnien-Hercegovina består av Federationen Bosnien-Hercegovina och Republika Srpska. Balkankriget är över, men återuppbyggnaden kommer att ta lång tid och ekonomin är körd i botten. I de två delarna av landet finns också två separata fackliga strukturer.

Fakta

Statsskick
Republik
Yta
51 500 kvadratkilometer
Huvudstad
Sarajevo
Religion
Muslimer 40 procent, ortodoxt kristna 30 procent, därutöver katoliker och protestanter
Invånare
3,9 miljoner
BNP/Invånare
12 800 US-dollar
Språk
Bosniska, serbiska och kroatiska
UNDP/HDI
Ranking: 77. Index 0.768.
Ratificerade kärnkonventioner:
29, 87, 98, 100, 105, 111, 138 och 182.

Arbetsmarknad: 

Tillsammans med Makedonien var Bosnien-Hercegovina de fattigaste delarna av det forna Jugoslavien. Dessutom har kriget skapat förödelse och slagit sönder landets infrastruktur. Fortfarande är industriproduktionen lägre än för tio år sedan. Landet är också i stort behov av ett nytt juridiskt regelverk för att skapa förutsättningar för nya investeringar. Huvudnäringen består av jordbruk och stål.

Arbetare och tjänstemän i Bosnien-Hercegovina har drabbats hårt av den ekonomiska krisen. Arbetslösheten är hög och det är vanligt att arbetsgivare inte klarar att betala ut löner till de anställda. Som ett led i Internationella Valutafondens program i landet har omfattande privatiseringar genomförts. Flera fackliga företrädare hävdar att dessa lett till att tidigare statligt företag lämnats över till oseriösa privata ägare som driver en anti-facklig politik. Successivt har motsättningarna på arbetsmarknaden skärpts vilket resulterat i ett växande antal strejker. Enligt ett talesätt i landet är nyheter om nya strejker lika vanliga som väderleksrapporter. 

Den fackliga situationen: 

Fackföreningsrörelsen i Bosnien-Hercegovina är uppdelad efter landets två enheter. I Federationen Bosnien-Hercegovina dominerar KSBiH (Fackföreningsrörelsen för Bosnien och Herzegovina). KSBiH är en reformerad fortsättning av den tidigare kommunistiska fackföreningsrörelsen som beskriver sig själv som en icke-statlig, icke-partipolitisk, multinationell och multietnisk organisation. KSBiH har kritiserat landets omfattande privatiseringar och kommit med förslag på hur arbetslösheten ska kunna sänkas.

KSBiH arbetet idag är inriktat på att stärka den fackliga strukturen och värva medlemmar. Den viktigaste politiska frågan för KSBiH är att åstadkomma insatser mot massarbetslösheten. Ett annat oavvisligt krav är att obetalda löner ska betalas ut. Många medborgare associerar dock KSBiH med den gamla politiska strukturen och tidigare makthavare, organisationen har successivt tappat medlemmar.

I Republiken Srpska finns TUCRS (Fackföreningsrörelsen i Republiken Srpska). Enligt företrädare för TUCRS gör både regeringen och arbetsgivarna sitt bästa för att undvika förhandlingar med facken. Ett trepartssammansatt råd har dock bildats, vilket borgar för framtida förhandlingar.

Dayton-avtalet stoppade kriget i Bosnien. Idag råder fred, men fortfarande ett spänt tillstånd mellan Bosnien-Hercegovinas två delar. Fackföreningsrörelsen har dock möjlighet att spela en positiv roll för att förebygga konflikter och stärka demokratin och toleransen i samhället, en förutsättning för detta är emellertid att fackföreningsrörelsen får både ett inhemskt och internationellt stöd. Flera internationella hjälpprogram har redan inletts där ett av syftena är att bistå Bosniens fackföreningsrörelse.                                  

Fackliga organisationer: 

KSBiH tillhör den Internationella fackliga samorganisationen (IFS) och redovisar att man har 223 000 medlemmar. Under senare år har KSBiH tappat en stor del av de tidigare medlemmarna. (I vissa sammanhang används även den inhemska förkortningen SSSBiH). TUCRS redovisar att man har 190 000 medlemmar, det saknas dock uppgifter om hur medlemsantalet utvecklats. TUCRS är inte medlem av IFS och deltar sällan i det europeiska fackliga samarbetet.

Mats Wingborg, uppdaterat 2018

 

Världsfackets rättighetsindex
1
2
3
4
5
5+
2 - Trade rights index 2 short
Läs mer
2 - Världsfacket ITUC:s Global Rights Index rankar världens sämsta länder att arbeta i. Indexet omfattar 142 länder som rankas på en skala mellan 1 och 5. Betyg 1 är bäst och 5 är sämst. Rankingen baseras på graden av respekt för de mänskliga rättigheterna i arbetslivet. 2 betyder att det sker upprepade kränkningar.